tag:blogger.com,1999:blog-17659324.post6146808839119511561..comments2023-05-02T11:03:34.176+02:00Comments on Teame2: Af gör alltid rätt. Alltså gör omvärlden fel. Daa!Teame2http://www.blogger.com/profile/04289524393419775014noreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-17659324.post-3276326899895733732009-02-24T00:20:00.000+01:002009-02-24T00:20:00.000+01:00Absolut inte!Din slutsats är felaktig, måste jag t...Absolut inte!<BR/>Din slutsats är felaktig, måste jag tillstå. Jag syftar inte alls på människor som är "mellan två jobb". Åtminstone inte enbart. Jag syftar på alla inskrivna. <BR/><BR/>Jag är plågsamt medveten om att så många har befunnit sig utanför arbetsmarknaden alltför länge, och jag menar att många av dessa är det som en direkt konsekvens av att Arbetsförmedlingen arbetar med fel metodik. Metodik som bara fungerar för 2-3%. Varför envisas de med det?<BR/><BR/>Du ser fram emot de inhyrda konsulterna/coacherna som har upphandlats och som kommer våren/sommaren 2009. Varför då?<BR/>Jo, eftersom det arbetssättet saknas på Arbetsförmedlingen.<BR/>Att det behöver upphandlas borde AMS/ Arbetsförmedlingen se som ett nederlag. Det visar att man har misslyckats och behöver köpa in uppdrag där andra gör jobbet åt dem. Det jobb de i rättvisans namn egentligen borde ha ombesörjt själva.<BR/><BR/>Jag tror faktiskt inte alls som du "Problemet är möjligen att ca en miljon personer kommer in på Af varje år, och "'är mellan två jobb". och att det kommer att bli ännu fler. De som bara är "mellan två jobb" som du uttrycker det, de tar sällan eller aldrig hjälp av Arbetsförmedlingen. Den gruppen som befinner sig "mellan två jobb" tar med större enkelhet tag i sina egna kontakter och ser till att hitta ett nytt arbete. De känner till att 75% av alla rekryteringar sker via nätverkskontakter. de känner också till att Arbetsförmedlingen inte är dem till någon annan hjälp än att se till att de får ut sin a-kasse-ersättning.<BR/><BR/>Problemet för Arbetsförmedlingen är inte att det kommer många som skriver in sig. Det skulle inte vara ett problem i sig om Arbetsförmedlingen hade haft handläggare som arbetade på ett fungerande sätt. När man som nu bara lyckas bidra till att 2-3% av alla de inskrivna får arbete med deras stöd, så har man stora problem. Handläggarna ägnar mycket tid åt administration. De ägnar alldeles för mycket tid åt att intervjua inskrivna och att lägga in deras uppgifter i Arbetsförmedlingens register. Om handläggarna hade haft konskaper om hur man coachar och stöttat människor att själva ansvara för sin jobbsökningsprocess, utan att vara förmyndande och kontrollerande, så hade de lyckats skänka de inskrivna helt andra förhoppningar. Idag talar handläggare om vad individen saknar för möjligheter och ser till att denne passar in i en färdig mall som matchas mot arbetsgivarens platsannonser. Det är bara det att alla passar inte i den där mallen. Men då har handläggarna lösningen. Om jag får använda symboliken med Askungens sku, som prinsen reste land och rike runt för att prova ut, så gör Arbetsförmedlingen likadand med sina digitala mallar menar jag. Förtydligande; Om en inskriven saknar förmågor eller brister i något avseende, då kapar man lite här och dikterar lite där. Detta får till följd att personer som aldrig arbetat med försäljning plötsligt får hem brev från Arbetsförmedlingen med tjänster som personen förväntas söka. då kan det stå "Försäljningschef" eller "Regionansvarig" och personen måste, bristande kvalifikationer till trots söka de här tjänsterna. Skälet var att när handläggaren skrev in personen, så saknades namnen på de yrken personen hade haft tidigare, och handläggaren tvingas skarva och fabricera en lämplig rubrik. Att personen inte kan identifiera sig med den kompletta beskrivningen visar sig vara föga relevant.<BR/><BR/>Du skriver CITAT: "Ungefär hälften av Arbetsförmedlingens resurser går till stöd år personer med olika funktionshinder." SLUT CITAT<BR/>Men vad gör man? Och HUR gör man det? Jag hävdar att många hade kunnat finna en ny lösning lättare om Arbetsförmedlingen hade arbetat annorlunda. Förhållningssättet är uselt. Bemötandet, under all kritik. Men tyvärr är "gruppen" redan ömma av vårdslös handetring, och har inte kraften att kritisera myndigheten AMS/ Arbetsförmedlingen. <BR/><BR/>Vem törs bita handen som föder en?<BR/>Så länge Arbetsförmedlingen har hand om a-kasse-ersättningarna, så befinner sig de inskrivna i allmänhet, och personer med olika funktionshinder i synnerhet, i en osund beroendeställning. En sådan utgångspunkt är dömd att misslyckas.<BR/><BR/>Det du skriver nedan, dryper av sarkasm. Varför? undrar jag. Du skriver: CITAT: Det skall bli kul att se hur de fixar jobb åt reumatiker som har 50 % frisknärvaro på jobbet, eller ungdmar med ADHD/Asperger-problematik som bara klarar ett stimulerande jobb inom deras specialintresse." SLUT CITAT<BR/><BR/>"Det ska bli kul att se" eftersom de kommer att upptäcka hur besvärligt det är, lyder den underförstådda meningen. Du tycks håna deras uppgift. Och även här bestrider jag förhållningssättet. Oavsett om Arbetsförmedlingen själva ska stötta de här personerna eller om det är en köpt tjänst, så är frasen: "Det skall bli kul att se hur de fixar jobb åt..." ett kvitto på kontroll och snedvriden ansvarsfördelning. Ingen ska eller bör "fixa ett jobb" åt någon. Fungerande samverkan måste bestå i att coachen/rådgivaren förser personen med de rätta verktygen. Sedan måste personen SJÄLV bära ansvaret och finna ett arbete på egen hand. Ingen ska "fixa" något.<BR/>Om någon annan "fixar" kommer ett eventuellt misslyckande, eller om personen inte trivs eller mår bra i sin nya uppgift, så kommer personen ALLTID att skylla ansvaret och skuldbelägga den som "fixade" jobbet. Om personen själv däremot har åstadkommit resultatet, så kommer personen också att vara den som glädjer sig över att ha nått lösningen. Skulle personen själva ha funnit ett arbete, men utan att det faller väl ut, så kommer personen aldrig att kunna klandra någon annan för det. I det sista fallet ser personen själv till att göra det bättre nästa gång, vis på sin erfarenhet. Medan personen i det första fallet med största sannolikhet återigen kommer att hänga om halsen på coachen och be denne "fixa" ett nytt arbete. Och vips, har handläggaren åtagit sig mera arbete. Gör inte så!<BR/><BR/>Jag vet förstås att det är så Arbetsförmedlingen arbetar, och jag kan därför också dra slutsatsen att det är därför handläggarna där upplever att de har så mycket att göra. De har så mycket at "fixa". Men eftersom de arbetar fel, och med ett vansinningt förhållningssätt där Arbetsförmedlingen ska svara för individens framfart, så kommer de alltid att uppleva att de är överbelastade med "svåra" personer.<BR/><BR/>Det finns ingen anledning att vara sarkastisk. Det värsta som kan hända är ju att de "kompletterande aktörerna" som kommer våren/sommaren 2009, lyckas.<BR/><BR/>Så länge man har attityden där man kan säga saker som "...ungdmar med ADHD/Asperger-problematik som bara klarar ett..." Vadå "bara klarar"?<BR/>"Bara klarar" säger vem?<BR/><BR/>Jag föraktar det sättet att se på människors förmåga. Ingen annan kan göra en rättvis bedömning av vad någon annan "klarar" eller ej. Människor "klarar" ofta mer än vad både andra och de själva trodde från början.<BR/><BR/>E EklundTeame2https://www.blogger.com/profile/04289524393419775014noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-17659324.post-9869384747241285612009-02-12T06:42:00.000+01:002009-02-12T06:42:00.000+01:00Ungefär hälften av Arbetsförmedlingens resurser gå...Ungefär hälften av Arbetsförmedlingens resurser går till stöd år personer med olika funktionshinder. Det du sett och refererar till handlar, som jag förstår det, så gott som uteslutande om Afs "stöd" till människor som är "mellan två jobb". <BR/><BR/>Jag kan verkligen hålla med om att det finns förbättringsutrymme inom detta område. Problemet är möjligen att ca en miljon personer kommer in på Af varje år, och "'är mellan två jobb". Och som nu säkert kan förstå är den enskilde själv sin bäste arbetsförmedlare. 5 000 arbetsförmedlare står sig slätt om de skall överta ansvaret åt 1000 000 kunder. <BR/><BR/>Vad gäller funktionshindrade gäller dock motsatsen, en nyligen friskskriven person som varit sjukskriven i fem-sex år klarar sällan att få nytt arbete helt utan Af stöd. Ungdomar som avslutar särskolan gör det också mycket sällan. <BR/><BR/>Jag ser fram emot det stöd som Arbetsförmedlingen kommer att få under våren/sommaren -09 från kompletterande aktörer vad gäller sk coachning. Det skall bli kul att se hur de fixar jobb åt reumatiker som har 50 % frisknärvaro på jobbet, eller ungdmar med ADHD/Asperger-problematik som bara klarar ett stimulerande jobb inom deras specialintresse.odhpehttps://www.blogger.com/profile/00531902172837780799noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-17659324.post-91926459513242638952009-02-09T11:30:00.000+01:002009-02-09T11:30:00.000+01:00http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=50000...http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=500000000000019&conference=10500000000000178&posting=19500000005333923Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-17659324.post-20798788234042428832009-02-09T11:20:00.000+01:002009-02-09T11:20:00.000+01:00I slutet av åttiotalet träffade jag en kvinna som ...I slutet av åttiotalet träffade jag en kvinna som kom ifrån ett öststatsland. Där hade hon arbetat som ansvarig för produktionen av dricksglas vid en stor fabrik. <BR/><BR/>Dricksglas radades upp på lagerhyllorna. Ytterst få lådor glas transporterades bort till köpare, men glasen skulle ändå göras. <BR/><BR/>Lagren bara växte. Glas tillverkades i fortsatt hög takt och på lagren stod glas från många års produktion. Glasen som aldrig såldes lagerhölls. Tillsist räckte inte lagren till och man byggde enorma hangarer för att inrymma alla glas. <BR/><BR/>Marknaden var mättad och glasen såldes inte, men produktionen fortsatte. Förklaringen var att staten hade tilldelat ekonomiska resurser och fabriken skulle tillverka ett visst antal glas varje år. <BR/><BR/>Om man anpassade tillverkningen efter behovet på marknaden skulle fabriken få stänga dörrarna för gott. När man nu hade sin budget gjorde man de glas man skulle. Försäljningen hade inget med produktionstakten att göra. Och om de tillverkade färre glas än de fått i uppdrag av staten, så skulle deras statliga bidrag minska året därpå. <BR/><BR/>Kvinnan skrattade åt det hela. Samtidigt erkände hon att då hon förestod fabriken var detta absolut inget konstigt. Ur hennes dåvarande perspektiv var detta helt rätt och hon stod för politiken. Först efter att ha kommit till Sverige och efter att ha tagit del av andra synsätt, kunde hon omvärdera alltsammans.<BR/><BR/>Vår nuvarande regering till trots har AMS och Arbetsförmedlingen en centralicerad och toppstyrd dominans. Jag kom osökt att tänka på den där kvinnans erfarenheter när jag läste ditt inlägg om Arbetsförmedlingens absurda system.<BR/><BR/>Tack för att du envisas.<BR/>Mvh<BR/>ArneAnonymousnoreply@blogger.com