Teame2: Karriären & föreställningarna om den

Karriären, innebär den ett klättrande?

När har vi gjort karriär?
Och vilka är kriterierna för att göra karriär?

Vad vi lägger i ordet karriär är naturligtvis individuellt, men de flesta av oss betraktar ordet som något man inte skyltar med. Vi anser att det är beundransvärt när någon är framgångsrik, men att omnämna det som att "göra karriär" har en något mer negativ klang.

När har du gjort karriär? Är det då omgivningen tycker att du har presterat något och du har nått dit de hoppades? Eller är det när du sjäv hade viljan att förändra och du lockades nå dit du själv ville?

Måste karriär vara ett ständigt klättrande uppåt? Innebär ordet karriär att man får bättre och bättre titel, eller handlar det snarare om hur du utvecklats kompetensmässigt? Måste karriär vara en position? Kan det inte lika gärna vara den plats i yrkeslivet där man finner sig tillrätta och trivs riktigt gott?

Jag har mött människor som upplevde att de klättrade uppåt på karriärstegen, men som först efter att ha stannat upp och reflekterat över sin yrkesförändring, insåg att de skulle föredra en förlyttning i sidled. Även om det chockade omgivningen, begrep de plötsligt att de länge hade strävat efter något som låg dem mycket närmre än de först trott.

Vi värderar karriären olika, och det finns de som inte bryr sig om det ett dugg, medan andra går in för att göra karriär, med alla till buds stående medel. De som genom hela yrkeslivet hade kämpat för att göra karriär, fick av någon anledning tillfälle att stanna uppoch betrakta sin framfart.

Något stoppade karriären väldigt abrupt, det kunde bero på uppsägning, utbrändhet eller något annat. Aldrig tidigare hade de funderat över det, eftersom karriären formats undan för undan, pinnhål efter pinnhål uppåt, som de såg det. Nu var det stopp och då som först, kunde de inse att deras uppmärksamhet hade varit fokuserad rakt framåt och uppåt, men det de så småningom kände sig mest bekväma med, fanns med facit i hand, på en helt annan nivå. Kanske snett nedåt i förhållande till sin ursprungliga yrkesroll t.o.m.

Jag har hört skräckhistorier där hustrun hotade lämna maken om han tog en (som hon tyckte) sämre befattning än den han tidigare haft. Och jag har bevittnat människors reaktion när de efter tjugofem år tvingats lämna den befattning de en gång lyckades uppnå, som de därefter bibehöll genom alla år. Det nederlag, som de chockades av och den process som krävdes för att återhämta sig, var tumultartad såklart.

Vad är det då som gör att vi månar så om vår karriär? Och vad är det som gör att somliga inte bryr sig ett enda dugg? Och vad är det som gör att de som har en dröm om en framtida yrkeskarriär eller har specifika karriärmål i sikte, lyckas bättre med sin jobbsökning än de som säger att de kan tänka sig vadsomhelst och ställer sig neutrala till såväl drömmar som yrkesmål?

Vi kanske behöver radera jämförelsen mellan en karriär och en stege? Det kan väl få vara en spaljé eller en båtrigg? Och vi kanske borde sudda ut de negativa kopplingarna till ordet karriär och betrakta det som något inspirerande? Karriären skulle väl kunna vara en färsk morot att följa genom yrkeslivet?

Nå, innebär karriären klättrande eller inte? Succesivt tror jag att människor börjar inse att tjusningen är inte att ha en viss titel, utan tjusningen är att ha det jobb som innebär att man har fin balans mellan jobb och privatliv, och där man mår gott av att vara.

E Eklund