Som att växa ut ur en klippa...
Det finns ju ett gammalt talesätt som säger att det som inte bryter ner oss gör oss starkare.
Nog ligger det något i det där, men det är svårt att se själv när man är mitt uppe i det.
Väl ute ur motgångarna kan man naturligtvis inse att det har gett mer kraft än man hade.
Tyvärr är det dock så, att det hjälper inte hur mycket omgivningen än peppar en och ger
positiva kommentarer för att få upp hoppet, så måste det komma inifrån. Kognitivt tänkande.
Man kan inte riktigt ta till sig det när det är som tuffast, tyvärr.
Vi kan väl ändå konstatera att vi är starka, vi människor?
Vi klarar ofta mer än vad vi kanske själva tror.
Själv kan jag tala ur många erfarenheter, vilket jag förmodligen kommer att återkomma till
i framtida bloggar. Just nu glädjer jag mig mest åt att kunna gå igen. Ett-och-ett-halvt år satt
jag nämligen i rullstol med förlamade ben. En alldeles enastående onkolog(cancer)läkare på Jubileumskliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, kunde se att nervtrådar låg i kläm bakom tumörer på skelettet. Detta orsakade min rörelseoförmåga. Han sa att om vi lyckades stråla ner de där tumörerna som satt på höftbenen, så skulle jag möjligen kunna röra benen igen. Men - menade han, jag måste träna, träna och träna under tiden, eftersom rullstolssittande ganska snart gör musklerna obrukbara. Alltså tränade jag dels med en sjukgymnast på gymmet, och dels i varmvattenbassäng samt hemma såklart.
Under tiden fick jag strålbehandling på JK 3x5 omgårnangar. Fyra veckor efter den sista behandlingen mot höfterna satt jag hemma och tittade på mina fötter eftersom jag kände att det hände något när jag försökte röra dem. Gissa om glädjen var obeskrivlig när jag prövade att lyfta först det ena benet och sedan det andra - och det fungerade!
Idag, åtta månader senare går jag nästan obehindrat åtminstone fyra kilometer. Givetvis är jag trött därefter, men jag klarar det ju! Varje dag känner jag djup tacksamhet för detta: Att finnas och att kunna gå. Klart man är stolt över att vara så mycket bättre än vad läkardiagnosen förutspådde initialt. Tack alla som har hjälpt och stöttat mig! Tack alla för alltsammans som de gångna åren fått, och fortfarande får mig att växa mig starkare!
/Elisabeth E
Läs även andra bloggares åsikter om positivt, positiva, kraft, motgång, motgångar, tufft, tuffast, växa, växer, kognitivt tänkande, erfarenheter, erfarenhet, rullstol, rullstolsburen, rullstolsbunden, rullstolssittande, Jubileumskliniken, JK, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, SU, Göteborg, rörelseoförmåga, rörelseförmåga, träna, tränade, stråla, strålade, strålad, tumör, tumörer, tumörerna, tacksam, tacksamhet, läkardiagnosen, läkardiagnos, diagnos, strålbehandling, strålbehandlad, behandling, behandlingen
upplagd av Teame2 @ torsdag, november 13, 2008
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida