Julaftonskvällen år efter år.
Håll med om att man ändrar krav och önskemål på julen genom åren. Som pytteliten bebis gnistrar barnets ögon ikapp med belysningen i granen, eller hur? Titta bara, såna spännande färger! Barnet uppskattar papperet och snörena mer än själva innehållet i klapparna. Sitter där i ett hörn och suger på ett hörn av omslagspapperet. Mmm... Alla ler åt en och tycker att man är så plutte-snutte-gulle-gullig. Några år fyllda och man har hört kompisar viska om att tomten bara är på låtsas. Man vet inte säkert, men har börjar fundera över pappa som alltid försvinner strax innan tomten kommer. Och man tittar lite extra på tomtens fejs. Ser det inte ut som en mask av hudfärgad papp? Ett par år till och man tror inte på tomten, men man har kvar pirret i magen. Det är fortfarande spännande och man fascineras av det här fenomenet att julafton den mest långsamma dagen på hela året. Det är som om visarna i klockan har fastnat i ett stort tuggummi när man är liten. När kommer jultomten? Kommer han aldrig? Och så ligger det en massa spännande klappar under granen som man bara vill klämma på, ruska och skaka lite. Lite större och man kan klockan, tiden går fortfarande långsamt, men nu är man mera otålig och rastlös. Snälla jag kan väl? Men du? Oj, vad hände nu? Man ramlar baklänges av smärta när ens lösa tand fastnar i julkolan för det sa bara vooops och där åkte den gadden ut. Otåligheten bara kryper i kroppen nu. Alla vuxna är tråkiga och håller på med en massa egna vuxenbestyr. Fattar de ingentin? Man vill bara att alla ska samlas och umgås istället. Tonåringen är kluven. Skulle vilja hänga med polarna, men alla verkar eniga om att på jul är man med familjen. Så man sms:ar till varandra hela dagen ingenom. Efter julklappsutdelningen hänger man i timmar på telefonen eller chattar på nätet. Vad fick du? Va? Ja, det fick jag med, och... Åren därefter vill man inte vara hemma, men tvingar sig käka lite av julbordet, spanar på Kalle och hans vänner över axeln på morfar och drar sen iväg till kompisar för att se några filmer till sent inpå julnatten. Julen man hade som barn blir aldrig densamma. Tonåringen är för ball för att släppa på hämningarna och som vuxen blir man urtrist och inser att man förlorat en hel del av den där pirriga nyfikenheten. Någonstans på vägen blir man sådär seriös och småtråkigt vuxen. Julklapparna? Man funderar över julklapparna fortfarande såklart, men nu ur ett helt annat perspektiv. Undrar om hon verkligen vill ha den där? Och han då? Måste kanske leta upp kvittot så att han kan byta den där...? Jisses, köpte jag något till mormor? Ytterligare några år senare sitter man med barnbarn i knät. Oj, så många paket, undrar vad allt detta har kostat? Men, så alla håller på och handlar julklappar, att de orkar. Själv blir man trött bara av att tänka på det. Jaha, titta nu, alla paket är redan öppnade. Så mycker stök och besvär och så är det över på ett ögonblick. Vad var det jag sa? Bara en massa besvär i onödan. Några år passerar och när julen kommer funderar man över varför inte alla kommer som borde komma? Usch, bara de inte har fastnat i trafiken nu. Det händer ju så mycket otäckt på vägarna i juletid. De borde stanna hemma. Själv suckar man och pustar över att behöva släpas in och ut ur bilar för att åka hitåt och ditåt. Stress och jäkt för att hämta och lämna paket. Men, vad var det nu jag packade in i det där paketet som saknar etikett? Skrev jag direkt på papperet för att netikette ramlade av? Klistret bakom etiketten hade nog blivit gammalt som jag trodde. Skulle aldrig ha tagit etiketter från den där gamla asken med julsaker, de fäste ju inte ordentligt. Nåja, barnen får helt enkelt byta med varann om det blev fel. Efter ett par jular står man där igen. Nu med stöd mot en rullator. Plötsligt minns man att det ligger ett paket nere i matkällaren. Undrar om någon kan hämta det? Hur kunde det gå galet, när man planerade i så god tid? Ja, det köpte man ju redan i somras. Hela hösten höll man ju på för att inte behöva rusa runt i sista stund. Undrar om det ligger fler där nere förresten? Eller vänta nu! Kanske uppe i garderoben i gästrummet? De har väl legat där sedan i augusti. Hallå!? Kan någon hjälpa farfar upp för trappan? Var är barnens pappa, skulle inte han komma? Jul följande år och man funderar igen. Vad har hänt? Är detta jul? Vi firar julen tillsammans alla ex-makar och föredettingar med nya partners, särbos och sambos. "Det är ju trots allt barnens jul" säger vi som en återkommande klyscha år efter år numera för barnen är stora nu. Julen ska firas i all ära men vuxna håller sig för sig själva med lite rödtjut i glasen, medan barnen samlats nere i tv-soffan där de sitter och zappar mellan kanalerna. Svärfar har somnat i fåtöljen och bredvid granen ligger hunden som behöver ut och rastas, men som lydigt får vänta för ingen kommer ihåg sånt idag. det är ju jul för sjutton! Plocka på ytterligare några år och traditionen trogen återförenas alla till jul. Man har precis grälat innan gästerna kommer men innan man öppnar dörren klistrar man på ett leende. I små försök att dölja den dåliga atmosfär som dröjt sig kvar i rummet, biter man ihop. Men så fort man är tillbaka i köket slänger man oförsiktigt ur sig någon dräpande kommentar om att deta är typiskt, hålla på såhär nu när det är jul och allting...som för att summera det tidigare grälet. Väl ute hos gästerna igen skrattar man då man skrockar man om gamla tider. Julen ska räddas till varje pris och man letar efter gamla julskivor i den dammiga samlingen i ett försök att hitta den där förbaskade julstämningen. Det dåliga humöret skyller man på att julskinkan var så fettsprängd iår, och det ville man ju inte. Alla beklagar och nickar förstående. Annat var det med julmaten förr. Då var det kvalitet. Bordet väntar färdigdukat i matsalen, värdparet ger varann kyliga blickar över grytorna i köket och den glittrande rätta julen vill inte riktigt infinna sig. Nästkommande år lyckas man bättre. Några av barnen väntar barnbarn. Så man inhandlar baby-prylar och minns jularna då de egna barnen var bebisar. Annat var det när barnen var små, tänker man stilla. Det snöar ute och metervis med knastrande snö liger på marken, för iår har man valt att fira jul uppe i fjällen. Med rosiga kinder kliver de in i stugvärmen efter en dag i backen. Särskilda alkoholfria drycker serveras och de gravida och samtliga kan värma sig med glögg. De andra får greja i köket med all mat de haft med sig till knytkalaset som kallas julbord. Själv har man tröttnat på att arrangera julen och ordna med allt. Den yngre generationen har obemärkt tagit vid noterar man utan att känna en gnutta vemod. Fler jular firas i fjällvärlden. Men sen kommer de år då man inte längre vill resa alla mil norrut. Lite skröplig och med småskavanker som den dåliga höften och att man inte har ordentlig hörsel. Välkommen att fira jul med svärföräldrarna till barnen för vi ska vara hemma hos dem. Man åker gärna dt, men ingen övernattning tack. Nej du, det är allt goare att somna i sin egen säng, nu när man är såhär gammal. Nästa jul vill man inte åka någonstans. Och de får gärna komma hit om de bara ordnar med allt själva. Annars kan det kvitta med julen. Det är väl inget nöje? Va? Nej, nu får jag gå och lägga mig, för ni vill väl ändå gå? Klockan är ju tio och jag brukar lägga mig nio. Påföljande jul hör man: Usch, vad gott att den är över. Julen gör en ju så trött. Fast man får vara glad att man är frisk och såpass bra att man fortfarande bor kvar hemma. Nog för att man har märkt att barnen börjat tala om en eventuell flytt till hemmet. Kommande år är där i ett nafs. Oj, vad fort åren går när man blir gammal. Helgerna närmar sig plötsligt och veckorna innan anar man att alla i familjen ska resa utomlands över jul. Gör de det för att de inte pallar trycket längre? Året därpå likadant. Men nu börjar man bli biter och gaggig så man säger till hemvårdsbiträdet: De har nog tröttnat på julhysterin? Vill de inte träffa en gamling som jag? Vad ska man annat tro när de reser bort? Man anförtror den stackare som jobbar över julhelgen de nya bekymren som poppat upp i skallen. Det allra största är våndorna över hur man nu ska få sin kalkon som varit tradition att äta på annandag jul? Hembiträdet som försöker trösta undrar också varför någon ska behöva sitta ensam hemma på julafton. Julen därefter upprepas tragedin. Bryr de sig inte längre om en månntro? Ingen är ju hemma. Bokar sina resor redan under sommaren och firar jul på andra sidan jordklotet. Så skickar de julkort där de sitter med en paraplydrink i handen istället för glögg och skriver att de silar sand mellan tårna. Väl hemma får de hjälpa med flytten till servicehemmet. Julen passerar år efter år. Och som den gamla installation på servicehemmet man är får så småningom julbesök av främmande människor. Ja, okända julnunor med breda leenden som kommer med julgrupper, chokladkartonger och hemmagjort godis; sockrade marmeladkulor, mintkyssar och krämig fudge. Godiset fastnade i löständerna. Vem var det som gav mig det här egentligen? Nåväl, trevliga va de ju, och det är ju jul. Julen därpå och man är håglös. Sådär på ålderns höst är man tacksam för det lilla, man klarar inte av att göra något själv längre. Men så kommer barn och barnbarnen och man skiner upp. Inte ska ni väl...?! Man får såna där saker som ens barn och barnbarn har köpt men som man inte anser att man behöver. En ny morgonrock? Men jag har ju redan en! Ja, ja, visst är den sliten, men jag har haft den i fyrio år, och den duger då för mig. Men man tiger, ler och tackar vänligt fastän man inte längre vill bli uppvaktad med klappar. Själv puttar man till en slant till några julgåvor som någon annan får fixa, eller så ger man några stora papperspengar ett kuvert så får de köpa det de själva vill. Penninglotter eller trisslotter är så långt man kan sträcka sig att köpa till dem. Man har ju ingen aning om vad de vill ha nuförtiden. Stundtals glömmer jag vad barnbarnsbarnen heter. Det är så förargligt så. Försöker undvika att tänka bara på det gamla, men när julaftonskvällen närmar sig sitt slut tänker jag tillbaka på de gångna åren. Ett välbehag infinner sig. Och i värmen från den öppna spisen i samlingsrummet här på servicehemmet sprider sig känslan inombords: Jag är så djupt och innerligt tacksam över att ha fått vara med om ännu en jul.
E Eklund
upplagd av Teame2 @ onsdag, december 24, 2008
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida