Teame2: Det är ett heltidsjobb att söka heltidsjobb

Jag plockade lite bland gammal bloggskåpmat idag. Gick igenom gammalt bloggmaterial som jag sparat för att jag tyckte det var för bra för att kasta i soporna. Sjyssta artiklar och nyhetssläpp som jag fastnade för men ännu inte har använt. Ett av dem var kommentarer till en nyhetssändning från i februari 2008. Jag kontrollerade först att länken fortfarande funkade vilket den till min stora förvåning gjorde. "Att söka jobb på heltid och det har gett goda resultat." Meningen är hämtat från Svt Tvärsnytt och den var en nyhet den 4 februari 2008. I våras började jag att skriva på ett blogginlägg till inslaget om Västerås kommun, som lyckats få ut hälften av de jobbsökande i arbete, men idag får jag helt andra tankar då jag ser samma inslag.

Idag tänker jag på alla de hundratals arbetssökande jag mötte då jag arbetade som karriärkonsult. Att det är ett heltidsarbete att söka jobb, det vet varenda person som jag coachade till nytt arbete. Det låter som en tom fras. En klyscha. Något man bara släner ur sig för att det låter bra. Och det må så vara men bakgrunden till den upplysningen är att alla de som söker jobb mera halvhjärtat och sådär vid sidan om andra göromål, lyckas sämre. Verkar det självklart?

Arbetar man och varken har erfarit någon längre arbetslöshet eller varit långtidssjukskriven så kan det vara svårt att sätta sig in i fenomenet, men de flesta som har det, förstår vad jag menar. Någonting händer som gör att man agerar annorlunda. När man har varit utan arbete en längre tid förändras man. Åtminstone gör många det. Man går ofrivilligt in i ett dagdrönarläge trots att man aldrig eller inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig en sådan tillvaro. Vad beror denna lågenergi och slapphet på? Och hur tar man sig ur det?

De flesta nyblivet arbetslösa har massor av energi. Till en början gör man diverse saker som man är övertygad om är rätt saker att göra som arbetssökande. Eftersom man är säker på att insatserna på sikt leder till ett nytt arbete så fyller man dagarna med alla möjliga åtaganden. Och det här tar tid. I början av sjukskrivningen eller arbetslösheten kunde man betrakta all den lediga tiden som en gåva. Man kunde förfoga över sin egen tid som man själv ville och klarade av. Ingen stress och ingen press. Bara frihet. Och all den här tiden skulle man använda på bästa sätt.

Till en början gav man järnet för att finna något nytt jobb såklart. Man kunde tänka sig ett jobb, vilket som helst, så länge det passade ens levnadssituation. Många inleder den här sökprocessen med att sätta sig vid datorn. De knackar omsorgsfullt in sina utbildningar och yrkeserfarenheter på varenda websajt för jobbsökning. När de inte finner fler sajter, frågar de släkt och vänner om de känner till några fler. Dag efter dag sitter de där och lägger in uppgifter om sig själva. Allt görs för att kasta ut så många krokar som möjligt.

Så skriver de ut ett supersnyggt CV efter konstens alla regler. Man har hämtat en CV-mall på nätet. Samtidigt läste man flera proffstips om allt man behöver veta. Innehåll, typsnitt och radavstånd. Mycket möda och stort besvär leder till två, tre stycken CV:n att välja mellan. Valet av papper är avgörande, så man prövar att skriva ut på några olika. Papperskvalitet och kulör kan göra att betraktaren får väldigt olika förstaintryck. Svårt huvudbry och lindrig ångest infinner sig. Ska det vara beige, vitt eller vaniljgult? Efter att ha rådfrågat de därhemma om CV:t gör man sitt definitiva val. Hur många? Printar för säkerhets skull etthundra exemplar, för de kommer att gå åt.

Sedan kikar man igenom alla upptänkliga annonser, både på nätet, i Arbetsförmedlingens Platsjournal och i dagspressen. Nu övergår de dagliga rutinerna till bevakning och små punktinsatser där man sätter sig och skriver yttrligare några ansökningsbrev. Först använder de sitt digitala CV. Med listan över alla mejl@dresser till hjälp spammas i princip varje arbetsgivare inom ens område. Både det yrkesmässiga och det geografiska området översköljs med ansökningar och CV:n. Därefter använder man alla utskrivna CV:, kompletterar med printade ansökningar, lägger i stora kuvert, frankerar och postar. Det blev ett femtotal brev där också. Sådärja, nu har man gjort vad man kan. Det grundläggande jobbet är gjort. Nu är det bara att invänta svar.

Varje dag kollar man efter nya annonser att söka på, och efter ett tag upptäcker man att vissa veckodagar är bättre lämpade än andra att gå igenom tidningarna. Vissa dagar har man därför mycket mer att göra än andra. Man känner sig proffsig, för nu behärskar man ju det här.

Ju fler ansökningar man har skickat, desto mer att hålla reda på förstås. Tillslut har man en välfylld pärm. Kopior samt svar. Ganska snart är man uppe i femtiotals till hundratals ansökningshandlingar. Och nu börjar det bli avancerat. Någon hittar på ett finurligt mappsystem för att ha intressanta företag för sig, sådana man har ringt eller varit i kontakt med för sig och de lågprioriterade för sig. Sedan skriver de register över alla kontaktpersoner och för loggbok med datum för diverse händelser. Man dokumenterar allt i den där pärmen. När man sände ansökningshandlingarna, vem man ringde och när det var, hur lång rekryteringsprocessen bedömdes vara etc. Somliga skriver för hand. Andra gör motsvarande på datorn, skriver ut och sätter i pärmen, eller sparar i mappar på daorn. Ytterigare några föredrar de digitala hjälpmedlen. De knackar omsorgsfullt in uppgifterna och organiserar dem på tjusiga Excel-ark.

Tyvärr leder inte detta arbete någonvart. Bara för ett fåtal, och då vanligtvis personer mellan tjugofem och trettioåtta års ålder. De med fina avgångsbetyg från högskola och universitet som har lååååång yrkeserfarenhet inom just den och den branschen. Dessa matchas med arbetsgivarens krav, behov och önskemål och passar precis in i deras plats-annons-mall. För de allra, allra flesta fungerar inte den traditionella sökmetoder. Likförbaskat är det just så de allra flesta gör när de söker jobb. Och eftersom de har gjort ett så bra jobb, i eget tycke, och för att ha något att göra medan de väntar på att bli kallade till en intervju så använder de sin lediga tid till annat. De passar på att renovera hemma, tapetser och måla om i köket eller att röja ur det där förrådet som man tänkt så länge. Allt för att kunna peka på något man har gjort av sin lediga tid. Det är bra för välbefinnandet nu när jobbsökningen inte ger något resultat.

Trots att de kan visa sin flådiga pärm och trots att de kan redovisa att de varit såååå flitiga och har sökt sjuttiosju jobb på tre månader, så har de i mina ögon inte gjort någonting alls! Om de har sökt sjuttiosju jobb har och fått NEJ från samtliga, eller inte har hört något alls, så hoppas de att den sjuttioåttonde ska ge vinst och ett JA. Vad är det för idioti? Min teori är att vi svenskar som är ett bingolottospelande folk vi lever i en drömvärld där slumpen eller ödet ska föra oss dit vi önskar. Vill man slösa bort sin tid så varsågod. Den typen av traditionell jobbsökning är inget annat än ett enda tidfördriv. Och är man så himla dum att man fortsätter efter sjuttiofem försök och uppriktigt tror det ska funka efter det sjuttiosjunde misslyckandet, så får man skylla sig själv. I själva verket går man bara nedåt. Man tar trappsteg för trappsteg ner mot uppgivenhet och nedstämdhet. Ett steg ner för varje avslag.

I samma takt som man knallar ner förändras man som människa. Det här söksättet slukar nämligen energi i längden, eftersom man får så lite eler inget tillbaka. Och tiden går till ingen nytta alls. Just du kanske inte känner igen dig, men många visstids,- eller långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna lever så småningom en annorlunda dygnsrytm. Somliga unnar sig sovmorgon, och väljer att vara vaken långt in på natten istället. Andra har svårt att sova på nätterna p.g.a. oro eller frustration över situationen de befinner sig i så de sitter i bästa fall och jobbar med CV och ansökningsbrev på nätterna. Annars surfar de på Internet nätterna igenom, och kan inte begripa vart tiden tog vägen. Dagen därpå sover de. Allteftersom förändras dygnsrytmen och de blir mer och mer nattmänniskor.

Omgivningen märker att de försvinner från sina sociala kontakter. Många arbetslösa beskriver att de upphörde med golfspelandet. Eftersom man sover bort dagarna, slutar man gå på träningen, symötena och bridge-kvällarna. Spinningpassen, löprundan och motions-simningen läggs på hyllan. Man känner inte för de där grejerna. Kanske beror det på att de övriga deltagarna som är ens vänner och bekanta, frågar nyfiket: "Hur går det?" eller "Har du blivit kallad till några anställningsintervjuer den senaste tiden?" Som arbetssökande eller sjukskriven kan det kännas fint till en början att folk undrar, men samma utfrågning kan upplevas jättejobbig i längden. Eftersom tiden går och veckorna blir till månader och månaderna till år känner man sig alltmer håglös. Man orkar inte svara på alla dessa frågor tillslut. Innerst inne vet man att de som frågar bara vill en väl, men man upplever att de pressar på och att man trängs in i ett hörn. Varje fråga känns föraktfull när man själv har blivit bitter och deprimerad av sysslolösheten.

De gick ut hårt. Offensivt. Med tiden dräneras även den bäste på energi då han/hon praktiserar den här jobbsökningsmetoden. Och ju fler avslag och nej, desto sämre mår man. Många som vänt sig till mig har berättat att allteftersom tiden gick, så minskade de egna kraven på sysselsättning. man beskrev hur omotiverad man blev att göra någonting. Inget känns inspirerande. Detta bidrog till ännu mer distans från alla sociala situationer. Ja, i vissa fall så till den grad att de upplevde att de blivit folkskygga. Jag säger som Brasse sa till Eva och Magnus i "Fem myror är fler än fyra elefanter"; "Fel ! Fel ! Fel ! Fast inte riktigt fel ändå...men..."

Jag menar att jobbsökning via nyetablerade och gamla kontakter d.v.s. nätverkande, är rätt sätt att söka jobb. Visst kan man söka jobben i annonserna enligt ovan, men om man har passerat sjuttio stycken kanske man borde inse att det här inte är rätt sätt att söka jobb på för just mig? Om man istället ser till att själv ordna personliga möten med människor och om man tala om vem man är, vad man kan och vill göra så använder man tiden så oerhört mycket bättre.

Ägnar man sin tid som arbetslös åt att vara aktiv och sprida i sitt eget och andras kontaktnät att man är ute efter tips, råd och följdkontakter inom ett visst område så genererar det nya kontaktväger och nya möten med människor. Människor som kan vara dig behjälpliga. Du arrangerar förutsättningslösa möten och lyssnar noga till deras förslag. Du får massor att göra, och du använder tiden på ett sätt som ger dig fantastiskt mycket tillbaka.

Nästan omedelbart fylls almanackan med inbokade möten. Möten med beslutsfattare eller människor som arbetar med det du vill arbeta med. Människor som kan informera dig om alternativa rekryteringsväar. Och de som kan ge dig tips om icke-annonserade tjänster som ska tillsättas. Du får veta hur rekryteringar går till och hur du kan söka de där jobben som aldrig annonseras. Du får fullt upp. Tiden räcker nästan inte till. Ganska snart har du så mycket telefonsamtal att ringa och så många att träffa att det är det lämpligt att sätta sig ner och göra ett veckoschema. Måndag till Torsdag 9.00 - 12.00 Lunchrast 13.00 - 17.00, Fredagar 9.00 - 14.00 t.ex. Verkar det fånigt?

Varför ska man göra ett schema? Jo, då är vi tillbaka där vi var förut. Många sover länge, sover hela dagarna och vänder uppochnerpå dygnet. Om du har hamnat där, så är det ganska svårt att ändra, men det går. Ett schema är enkelt att göra om du aldrig hamnade sådär många trappsteg ner i håglöshetes träsk. Ditt schema kan ge dig stöd åt nya vanor. Att själv bestämma sig för att skapa rutiner och bestämma sig för fasta tider att förhålla sig till i vardagen, det har hjälpt många arbeslösa och långtidssjukskrivna upp ur eländet.

Har man aldrig varit i den situationen är det fruktansvärt svårt att förstå för att inte säga omöjligt. Och de flesta av alla de som har befunnit sig i den situationen kan rent intellektuellt begripa att det inte är så himla förståndigt att sova bort allt vad socialt umgänge heter. Ändå kan de inte förmå sig att göra något för att ändra på det. Likadant är det antagligen med depressioner om de uppkommit till följd av en längre arbetslöshet.

Den där håglösheten och tungsintheten som hänger ihop med nederlagen vid traditionell jobbsökning, uteblir helt vid jobbsökning via nätverkskontakter. Men istället dyker andra problem och hinder upp. Ta t.ex. detta med motviljan att göra sig i ordning, något många nedstämda och uppgivna långtidsarbetslösa vittnar om. Inte känner man för att göra sig fin, och inte känner man för att gå ut. För då måste man förklara för grannarna varför man är ledig och inte jobbar. Usch, det orkar man inte. Och att sätta sig och ringa till folk man inte känner, nähä, det vågar man då rakt inte. De har ju inte ens sökt folk till en tjänst, vad ska man då säga? Hur presentarar jag mig själv? Vad sjutton ska jag säga att jag har gjort de senaste tre månaderna.?

Det finns många trösklar som ligger till hinder för att börja ringade där samtalen. Vissa är vanligt förekommande. Det här med att gå och dagdriva i myskläder eller joggingoverall därhemma är ett av de vanligare. Varför duscha och klä sig fint när jag ändå bara ska vara hemma? Faktum är att den där proceduren, att göra sig iordning, ger ökad självkänsla att söka jobb. Ja, många av alla de arbetssökande som jag träffat tyckte att det var lättare att motivera sig att sitta och ringa för att boka möten om de först duschade, klädde sig hyfsat fint och sedan satte sig för att ringa. Jag tror också att det är så. När någon sitter i morgonrocken marmeladfäckar, vid köksbordet därhemma och ringer - så hörs det nästan. Om du däremot gör dig iordning och sätter dig vid ditt arbetsbord, så låter du mycket mer professionell. Tror du inte?

Okej, till rubriken då. Att söka ett heltidsjobb är ett heltidsjobb. Det är ett påstående som jag valt att summera såhär. Om du söker jobb enligt den första metoden jag beskriver i det här blogginlägget, den traditionella sökmetoden platsannonser och matchning mellan arbetsgivare och sökande. den metoden är tidsödande till en början, men något du så småningom gör med vänster hand. Dagarna övergår till DVD-tittande med popcorn eller totalrenovering av hemmet. Du känner dig passiv, i väntan på ett besked från någon arbetsgivare. Beskedet dröjer, uteblir eller innebär ett avslag. Alternativt en kallelse till intervju, som visade sig sluta i ett nej, någon annan fick jobbet den här gången. Du vankar av och an i väntan på ett ja någonstansifrån. Du upplever att du inte kan påverka din situation. Ditt öde ligger i någon annans händer.

Om du däremot söker jobb via nyetablerade kontakter och hänvisningar inom redan etablerade kontaktnät på arbetsmarknaden eller privat, så håller du själv i processen. Du har koll på vilka vägar du fått rådet att ta, och du själv sitter med en ringlista där du bokar möten med var och en. Din jobbsökningsprocess är vad du gör den till själv. Och om du väljer att bara ringa, boka möten och träffa kontaktpersoner tre dagar i veckan, mellan nio och ett för att sedan vara ledig och göra andra saker, så kommer det att ta längre tid innan du får ett nytt arbete. Om du strukturerar upp dagarna som ett nio till fem-jobb och är aktiv hela dagarna, så kommer du att nå en lösning mycket snabbare. Du har alltså mycket att vinna på att göra jobbsökningen till ett heltidsjobb. Förutsatt att du inte lägger fokus på de traditionella sökmetoderna för dom funkar inte, utan söker jobb á lá 2000-tal. Jag och mina före detta branschkollegor rekommenderar det sistnämnda såklart.

Om du söker arbete så kom ihåg; Gör det till ditt heltidsjobb att söka heltidsjobb!

E Eklund

Teame2

söndag, december 21, 2008

Det är ett heltidsjobb att söka heltidsjobb

1 kommentarer:

Om mig

Tidigare inlägg