Arbetsmarknaden och medias verklighet
Ratade utgör bästa försvar för att förändra när hela 97% når dolda jobb.
Vi borde hjälpas åt att berättar hur man får jobb. Massmedia redogjorde nyligen för vilka grupper som ratas av arbetsgivare och vi tv-tittarna förfasas såklart.
En ny TCO-undersökning visades i ekonominyheterna onsdagen 21/9 där man klargjorde vilka grupper som väljs bort av arbetsgivarna att en fjärdedel av de bortvalda var småbarnsföräldrar. Vi är jätteduktiga på att bevaka arbetsmarknaden genom att skuldbelägga och lasta ansvaret för problematiken på arbetsgivarna i det här landet. Undersökningar av det här slaget presenteras i välvilja och man menar att avsikten är att klargöra fakta eftersom det som beskrivs faktiskt är sant. Spelar det oss för roll att 97% av alla jobb som tillsätts årligen sker via nätverk och kontakter utan sådana grupperingsfilter? Att TCO:s rapport bara speglar den 3%-iga andel anställningar där arbetsgivare ställer kraven och står för urvalen framgick inte. Varför tillåter vi att verklighetsbeskrivningarna vinklas såhär? Blir nästa steg inom massmedia att göra på samma sätt med idrotten? Hur skulle det se ut om tv-sporten på motsvarande sätt presenterade studier över grupperingar med ratade fotbollsspelare för att det är alldeles sant att lagledarna gör sina urval. Föreställ er färska undersökningar som visar hur fotbollstränare resonerar när de bedömer vilka som inte platsar? Massmedia kan visa upp tränarnas sannolikhetskalkyler och redogöra för klubbarnas riskbedömningar. Avslöja hur man tar hänsyn till generell närvaro och gör framtidsanalyser över vilka som hypotetiskt inte kommer att prestera tillräckligt för att få vara med i matchen? Det är väl rimligt? Vi vill väl veta vilka spelartyper som vanligtvis inte platsar i laget? Verkar det alldeles befängt? Såhär tillåter vi media presentera arbetsmarknaden hela tiden men säg mig vilka supporters som skulle tolerera att man talade öppet om de grupper som väljs bort inom idrotten? Opsykologiskt och nedlåtande kan man tycka och inte skulle det vara bra PR fotbollssporten som helhet heller. Av vilka skäl är det okej när vi talar om jobbsökning? När politiker och media berättar om sin syn arbetsmarknaden får man tydligen lov att begränsa sig. Givetvis ska vi inte bortse från fakta eller bagatellisera problemen men vad händer när det faktiskt är i stort sett det enda vi får höra? Om ett antal fotbollstränare vid upprepade tillfällen gått ut i pressen och berättat om det omöjliga i att vinna matcherna hur hade vi mottagit det då? Konsekvenserna blir förmodligen att intresset och engagemanget för sporten förändras. Tänk er exponering av idrottsanhängare som talade om för oss hur bedrövligt det står till med kriterierna för uttagningarna till lagen. Den allmänna synen på idrott skulle väl vara annorlunda om publiciteten handlade om problem, hindren och svårigheter med att komma till final? Självklart skulle det inte vara till fördel, eller hur? Just så gör vi med beskrivningar av anställningsförfaranden. Även om somliga vet att det hela bara handlar om en bråkdel av alla olika slags anställningar och inte alls var representativt skulle det självklart påverka oss. Varför accepterar vi att arbetsmarknaden alltid presenteras ur ett förlorarperspektiv som om det vore normgivande? Vi finner oss uppenbarligen den här typen av information och media får lov att fortsätta. När det gäller arbetslöshet fokuserar media på den teoretiska andel rekryteringsprocesser som man tycks tro är allenarådande nämligen den där arbetsgivaren väljer vem som ska anställas. Den teorin innebär att arbetsgivare gör aktiva val, skriver en kravspecifikation och söker en anställd till en ledig tjänst. Vi talar om traditionell jobbsökning baserad på matchning till en annonserad ledig tjänst. Småbarnsföräldrar, sjukskrivna människor över 55 år och andra grupper ratas av arbetsgivarna under ett sådant anställningsförfarande. Alla våra farhågor besannas och sådär går det till. Tag då fasta på att endast 3% av alla rekryteringar och anställningar som görs i vårt land sker på motsvarande sätt. Tre ynka procent sker via annons, Internet och professionella rekryteringsfirmor som arbetar på uppdragsgivares begäran. I övrigt sker tillsättning av tjänster utan att man ens knåpat ihop någon önskebild över eventuell anställd och då görs hänvisningar via den dolda arbetsmarknaden. Någon känner någon som har hört att det behövdes någon till en viss uppgift. Går vi tillbaka till den 3-procentiga andelen rekryteringar som åstadkoms genom en färdig förväntansbild ur arbetsgivarperspektiv kan man med största sannolikhet påstå att grupperna som nämndes blir bortvalda. När TCO:s undersökning presenterades i Svt2 bör vi ha i åtanke att vi i ren okunskap baserad på egna föreställningar ändå fokuserar på just dessa 3%. Hemma i vardagsrumssofforna nickar vi instämmande till det faktum att man väljer bort att anställa småbarnsföräldrar, sjukskrivna och att anställa människor över 55 år. Det bekräftar ju vår övertygelse om den verklighet vi själva ser. Ja, det är helt korrekt, det är ju så det går till. Titta bara på genomsnittsannonsen eller kravspecifikationen som rekryteraren på företag utgår ifrån. En betraktelse av annonsen på webben eller i tidningar innebär förståelse för att arbetsgivare söker en ambitiös, barnlös trettioåring med god utbildning och gedigen yrkeserfarenhet. Arbetsgivare har sina normer och söker guldkornen i jakten på talanger vilket skrämmer oss. Man inser ganska snabbt att bara ett fåtal passar in i mallen. Bland 300 sökande som konkurrerar om samma plats når bara en person tjänsten. Naturligtvis är det han eller hon som bäst motsvarade eller upplevdes överträffa kraven, behoven och önskemålen som får jobbet. Småbarnsföräldrar väljs därmed bort i ¼- del av fallen enligt TCO:s undersökning. Sjukskrivna väljs bort, invandrare väljs vanligtvis bort även om denna grupp inte redovisades i tv:s presentation igår och är du över femtiofem år väljs du också bort. Stämmer du inte in på önskeprofilen vid matchning av lediga jobb kan den arbetssökande anmäla sitt intresse och söka jobb efter jobb utan att lyckas. Idag är det inte helt ovanligt att människor sökt sjuttio, åttio jobb under ett halvår utan att nå fram. Möjligen går man vidare till intervju eller nästan ända fram men under en påfrestande resa kantad av och nej och avslag. Hemma i hushållen tar vi del av redovisningar av det slag som TCO presenterade och tycker att det är fruktansvärt såklart. Det stärker och bekräftar våra farhågor. Så ser den delen av verkligheten ut och det är bra att det exponeras men vi måste samtidigt förstå att det bara är 3% av alla anställningar som görs den vägen. Detta framgår aldrig.
För att illustrera proportionerna i det redovisade:
Föreställ er en ordinarie kortlek med alla femtiotvå korten utspridda på ett bord. Alla kort ligger platt på bordet sånär som på ett som dubbelvikt placerats på högkant ovanpå de övriga. Kortet på högkant fångar all uppmärksamhet för att vi inte vet bättre och eftersom de övriga inte sticker ut så vi ser dem inte. SCB bekräftar att 97% av alla jobb som över huvud taget tillsätts på arbetsmarknaden sker via nätverk och kontakter utan att det finns någon uttalad kravspecifikation. Sätt er i vilket svenskt fikarum som helst och fråga de anställda hur de fick jobbet så ser ni snart ett gränssnitt. Beroende på bransch har bara ett fåtal har sökt och fått jobbet via annons eller gått genom en rekryteringsfirma. De allra flesta säger att de kände någon o.s.v. Här i Sverige har vi kvar en gammal idé om hur man söker och når jobb. Press och media förstärker och befäster en icke verklighetsförankrad fantasi om hur det går till att nå jobb på arbetsmarknaden och det är denna som ligger till grund för vad som inte fungerar. Nej det är helt riktigt eftersom det bara är 3% av alla jobb som tillsätts så. Föreställningen grundades förmodligen under förra seklet då det fanns lediga jobb att tillgå och metoden att matcha sökande mot lediga jobb ännu fungerade. Det fungerar inte längre men vår schablonbild av att arbetsgivare väljer vem han eller hon ska anställa är kvar. I praktiken är den inte längre gällande och många har inte förstått hur man nu ska göra istället så vi går omkring med en felaktig syn på rekrytering. Idag har den arbetssökande en egen kravspecifikation i handen. Du har med fördel en god föreställning om vad du kan och vill och sedan letar du efter den plats på arbetsmarknaden där du bäst kommer till din rätt. Numera är den enskilde individen behjälpt av att personligen marknadsföra sig själv och anställningar sker i dialog mellan två parter som funnit ömsesidig tilltro till varandra. Att leta efter lediga jobb är passé eller fungerar klockrent för de 3% som överrensstämmer med arbetsgivarmallen. Huvudsakligen är det fungerande är att leta efter en arbetsgivare som behöver få en uppgift utförd inom det område jag som arbetssökande behärskar. Det är vanligtvis bättre och mer görbart att vara smal, distinkt och unik än att kunna tänka sig vadsomhelst visar erfarenheterna. Rekryteringar sker huvudsakligen i möten mellan människor utan mellanhänder och långa rekryteringsprocesser. Detta kommer inte till vår kännedom för vår uppmärksamhet vilar på de 3 procenten. Jämförelsen med kortlekens femtiotvå kort varav ett ställs på högkant belyser problematiken. Alltför få som talar om arbetsmarknaden känner till hur det egentligen fungerar. Vi vet bättre vad som inte går längre. Kortet på högkant får stå i centrum trots att det är andra vägar som leder till jobben.
När ska vi få se en koncentration på de metoder som finns att tillgå avseende jobbsökning och som faktiskt leder till att 97% av alla Sveriges jobb som tillsätts årligen har gått fint. Processer där var och en når resultat mot bakgrund av sina egna förutsättningar, erfarenheter, drivkrafter och ambitioner. Bland dessa 97% återfinns invandrare, deltidssjukskrivna, f.d. långtidssjukskrivna, småbarnsföräldrar, och människor över 55 år och de når lösningarna. Att grupperna ratas är bästa försvar för att göra annorlunda. Med tanke på att arbetsgivarnas urskiljningsmetoder står för dem i den treprocentiga rekryteringsandelen måste vi kräva inblick i nya gemensamma vägar till jobben. Kan vi hjälpas åt att ändra inställning och sluta fokusera på den lilla andel att söka jobb som inte är representativ utan bara negativ det skapar bara ännu mer oro och frustration hos de grupper som upplever sig bortvalda. Sluta belysa den andel som svarar för en obetydligt liten del av helheten. Tror massmedia och politiker att de har rätt bara för att det var så det fungerade att nå resultat i jobbsökningen för tjugo år sedan? Jämför med om ett antal idrottssponsorer redogjorde för kriterierna för varför somliga sitter på avbitarbänken under viss tid hellre än att tala fotbollsframgångar. Hade de efterfrågats att agera frontfigur i sporten på tv då? Om fotbollsföreningarna bakom spelarna ständigt snackade om lagen som föll ur ligan och inte platsade samt skälen till detta, skulle det innebära inspiration till efterkommande lag? Vad hindrar oss att lägga uppmärksamhet på framgångsfaktorer i jobbsökning?
Visa möjliga realistiska sätt att nå jobb. Sluta peka på allt som inte fungerar. Uppmärksamma människors egna unika kompetenser och exceptionella förmåga att lyckas.
E Eklund
Andra bloggar om: jobb, arbete, arbetsgivare, arbetstagare, AMS, Arbetsförmedlingen, matchning, politik, arbetsmarknaden, valet, valfrågor, riksdagen, arbetslösheten,
upplagd av Teame2 @ måndag, oktober 10, 2005
4 kommentarer
4 kommentarer:
Problem i paradiset Persson?
Ur PR-synpunkt kan det väl ändå tyckas fantastiskt att vi har en regering som är mån om att presentera vårt lands tillväxt på ett tjusigt sätt för de övriga EU-länderna? Man har låtit trycka broschyrer som visar hur många som har jobb och hur mycket vi producerar. Utskicket visar att Sverige är bland de bästa. Jodå, och Bosse Ringholm sa att vi kallas ”Lissabonstrategins hjältar”. Det var tydligen omdömet av den svenska modellen vid det Europeiska toppmötet i mars 2005. En svensk välfärdsmodell sa han, men korrigerade sig - den var nordisk. Han påtalade vikten av att: ”hålla en god och tät position i Lissabonprocessen” och sådan PR är väl toppen? Okej, vad känner vi för falsk marknadsföring då? Jo, Göran Perssons ord ”Vi har den lägsta arbetslösheten i Sverige” är en ren lögn enligt Stefan Fölster (chefsekonom Svenskt Näringsliv) som vittnade om hur det faktiskt förhåller sig: Sysselsättningen i Sverige de senaste fyra åren har ökat 2½% medan EU-ländernas snitt ligger på 15%. Därtill har vårt lands sjukskrivna ökat berättade Fölster som förtydligade att det regeringen beskrivit lyckosamt i själva verket var exceptionellt dåligt. Han avslöjade att broschyren visade andra siffror över BNP än de SCB redovisar och hävdade att real-BNP i presentationen var påhittade. Man har använt ett annat BNP-mått baserat på helt andra variabler. Därmed stämde inte det Ringholm tidigare sagt om att vi var ledande. Egentligen ligger vi konstant med de andra femton EU-länderna och är inte ett dugg bättre. Vad är detta? Skryta och stila med att: ”vi ligger bland de främsta länderna”. På vad? Man kan hålla sig för skratt. Ringholm påtalade att ”Lissabonprocessen inte är något misslyckat arbete som många hävdar”. Okej? Han hade gjort en intressant observation också: ”Vi har en alltmer tjänstedrivande arbetsmarknadsstruktur”. I samma veva erkände att ”Man kanske har kört i de gamla nationella hjulspåren lite väl mycket” så man kan ju undra… Har han varit på fältsafari i det svenska paradisets tillväxtområden eller har han studerat AMS igenvuxna vildmark? Kanske även han liksom Vanja utforskade den svarta sektorn? Ja, för Vanja Lundby Wedin hade färdats i taxi och lärt sig hur det går till i verkliga livet. Förlåt, jag menar i det civila samhället såklart. Det är ju så det benämns i deras värld, det här vanliga ökenlivet. Den beresta predikade ”varje arbetad timma är en timma till vår delade välfärd”. För att åstadkomma tillväxt i landet efterlyste hon delaktighet och sa att: ”annars får vi svårt att få med det övriga civila samhället” Är det möjligen delaktighet regeringen kallar det att applådera Göran Perssons PR av detta välfärdsland? Göm och glöm problemen i fantasiernas rosenröda paradis. - Joina regeringen vettja. - Känn er delaktiga dårrå!
Högintressant, insiktsfullt och drypande ironiskt. Hade "vi" roligt? Ja, det hade "vi"!
/R, igen.
Ibland är man mer glad än annars att man tillhör "det övriga civila samhället". I like, you like, he...
/E Eklund
Hey, vi matas med information om hur det ser ut ur medias lilla bevakningskamera. Ingen lyssnar på det där längre. Hörde om flera kommuners bojkotter av kvällstidningarna. De skriver bara om sex, kändisvärldens dagssländor och annan crap. Mediebevakning av andra medier är deras expertområden. Så vem tror på det som sägs och vad är intressant för oss? Ingen intresserar sig väl för om stadsministern ljuger eller inte. Alla skandaler har gkort oss immuna mot deras falskspel ocjh lögner. Man blir inte förvånad längre.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida