Kan vi inte hjälpas åt att förbättra ?
Arbetsmarknadsforskare förutsåg redan för ett antal år sedan att det som tidigare generationer kallade trygghet i arbetslivet skulle försvinna i framtiden. Industrialismens motsvarighet till yrkesstabilitet skulle möjligen återfinnas i offentlig sektor. I övrigt, och det inom alla branscher, skulle ständig rörlighet råda. Idag finns samlade nationella erfarenheter som vittnar om profetiornas besannande. Livslång lojalitet gentemot arbetsgivare och organisation, samt fast anställning yrkeslivet ut, är snart historia. Förändringar har påverkat privata och kommunala bolag.
Vi har lärt oss hur den ökade rörligheten på arbetsmarknaden ställer nya krav på såväl arbetsgivare som medarbetare. Svenska arbetsgivare har sedan decennier sett till att rusta sina anställda inför, under och efter bolagsförändringar. Många har tagit hårda smällar vid de kollisioner, respektive glapp, som uppstått vid förskjutningar i den svenska arbetsmarknadens hela jordskorpa. Tidigare helsvenska koncerner har frivilligt eller ofrivilligt dockats ihop med nya arbetsmarknadskontinenter. Medarbetare har nödvändigt tränats i förmågan att stå pall för förändringarna alternativt hänvisats andra vägar. Många hundratusentals medarbetare har, tack vare sina fackliga organisationer och arbetsgivare, försetts med en rad olika karriärverktyg för att själva bättre svara upp emot de nya förutsättningarna. Åtskilliga bolag och fackförbund upprättade tidigt policyn att rusta individer att möta den nya marknadskonkurrensen, vilket i praktiken innebär individanpassad förmåga att upprätta fungerande yrkesutvecklingsstrategier. Arbetsgivare har sedan många år tillbaka investerat i framtida yrkeskompetenser och ombesörjde i god tid att såväl de som lämnade som de som stannade kvar först hade möjlighet att göra en själv- och kompetensanalys. Allt för att den enskilde individen ska bära med sig bättre förutsättningar att applicera sina egna yrkeskunskaper inom nya behovsområden. Lärdomarna är många. Arbetsgivare och fackliga organisationer är medvetna om den långsiktiga betydelsen av outplacement och karriärrådgivningstjänster. Man vet hur man säkerställer individuell trygghet och stabilitet i sin nya roll som arbetssökande. Man vet att det skapar goda förutsättningar för stärkt självkänsla i jobbsökningen, och man vet att det i sin tur bereder väg för individuella yrkesframgångar. Hundrattusentals individer har upplevt skillnaden före och efter en emotionell identifiering med förmågan att marknadsföra sig själva. Dessa rustades att lyfta fram sina egna främsta yrkesförmågor, och att utifrån sina möjligheter driva processen framåt tills de nådde sitt eget yrkesmål. Därmed bär de, för resten av sina yrkesliv, med sig en förmåga att möta oväntade yrkesförändringar. Arbetsgivare och fackförbund tog sitt ansvar tidigt. De har tillsammans försett åtskilliga hundratusentals individer med moderna karriärverktyg, men övriga samhället tycks leva totalt främmande för hur man med fördel når jobb. Varför? En grundläggande orsak är troligtvis att vi som arbetar med outplacement och karriärutvecklingsmetoder har varit urusla på att sprida medvetandet till allmänheten. ”Vi har tjänat vårt levebröd ändå”, har nog många av oss i outplacementbranschen egoistiskt resonerat. Och med handen på hjärtat är vi för all del många i outplacementbranschen som genom åren har skott oss på att fortbilda såväl personal som övriga berörda under Arbetsmarknadsverkets tak för den delen… Folk i allmänhet och arbetslösa i synnerhet är tragiskt nog oupplysta om hur 97 procent av landets alla anställningar sker. Och jag påstår att den felande länken främst består av media, politiker och sist men inte minst AMS, som inte tagit sitt förväntade ansvar. Det må vara av prestigefyllda skäl eller andra, men man har helt enkelt inte följt med i arbetsmarknadssvängningarna. AMS har, av oförsvarbar anledning, låtit bli att utrusta arbetslösa med de mångårigt beprövade verktygen som innebär att individer kan bedriva egenanpassad personlig marknadsföring. Denna uteblivna samhällsinvestering i allas våra framtida arbetsmarknadskompetenser har tyvärr redan kostat många hundratusentals människors självkänsla, trygghet och yrkesidentitet. Om skälen är att Arbetsmarknadsverket med sina 21 myndigheter (Ams +20 länsarbetsnämnder) utövade navelskåderi hellre än att interagera med sina regionala arbetsmarknader, eller har betydande problem med de interna beslutsvägarna, är faktiskt oväsentligt i sammanhanget. Till syvende och sist har man, för att tala så alla begriper, skitit i att fortbilda människor i den takt som marknaden erfordrar. Det finns inga ursäkter. AMS borde skämmas för sin uteblivna omvärldsbevakning och att man låtit bli att erbjuda landets alla arbetslösa fungerande metoder att nå sina personliga yrkesmål.
E Eklund
upplagd av Teame2 @ lördag, november 26, 2005
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida