Teame2: Politikerna vill ha arbetslösheten

Karriärrådgivning och outplacement innebär ett arbete med att marknadsföra sig själv efter idéer, som bygger på förståelse för hur dagens rekryterare agerar. Idéer om marknadsföring som har hämtats från andras erfarenheter av att söka och finna arbete.

Marknadsföring är ett ord behäftat med ett elittänkande som dåligt rimmar med människors budskap om sina samlade yrkeskompetenser. Tyvärr innebär det att många tar många avstånd från metoderna och vill inte förstå hur man skapar kontaktnät och bygger upp personliga nätverk som leder till arbete. Istället håller man envist fast vid icke-fungerande metoder baserade på tillgång och efterfrågan. Man använder traditionella sökmetoder och letar efter lediga platser. Därmed hänvisas alltför många arbetslösa till rekryteringsprocesser baserade på matchning av arbetsgivarbehov. Under jakten på talangerna utsätter man människor för ständiga avslag. Hundratals sökande slåss om en och samma lediga plats och det anonyma sättet att söka jobb innebär att få höra de rekryteringsansvarigas nej, efter nej efter nej.

Inom press och media framhävs numera ofta matchnings- problematiken. Det är på sätt och vis bra, eftersom det beskriver fördelarna med att lära arbetslösa människor att istället ägna sig åt personlig marknadsföring. Som jag ser det, bör vi starta en serie nationella kampanjer tillsammans, i syfte att informera om personlig marknadsföring och metoder som formats av samarbete med hundratusentals människor som lyckats med bedriften att göra förändringar i sitt yrkesliv. Principen i vårt land borde lyda: Verktyg att söka arbete åt alla, men för att nå dit krävs oöverträffad politisk propaganda.

Jag upplever att politikerna i landet vill ha ett visst mått av arbetslöshet. Det finns de som hävdar att det är till fördel för landets ekonomi och gagnar risken för inflation. Därför omfattas inte frågorna rörande arbetslösheten med ett brinnande intresse från de politiskt kopplade beslutsfattarnas sida. Man menar att detta är anledningen till att man undviker att ge stora grupper, som står utanför arbetsmarknaden, tillträde. Kanske är det också därför man bibehåller ”amatörkunskaperna” inom AMS hellre än att tillsätta en brett sammansatt arbetsmarknadskommitté för att åstadkomma en förvandling av verksamheten? Nästa stora fundament i samhället är den kommande generationen, men inte heller dessa får tillgång till metoder att personligen marknadsföra sig själva. En allt mer tilltagande rörlighet på arbetsmarknaden kräver kunskaper och träning i personlig marknadsföring. Men regeringen svartmålar idéerna och kallar den nödvändiga personliga marknadsföringen för Amerikansk och det ska tydligen inte uppmuntras, eftersom det är en metod som fungerar och bidrar till att människor får jobb.

Det är lätt att konstatera hur målmedveten satsningen har varit att konservera vår arbetsmarknads stora museiområde - AMS.

Från allmänhetens sida kan vi ställa oss frågan:
För vem ska vi ha den växande arbetslösheten?

E Eklund