Teame2: Om yrkesframgångar och maskrosbarn

Hur uppfattar vi dem som gör karriär? Är det negativt att vara en streber? Varför har vissa människor mera vassa armbågar än andra?
Somliga ser till att själva påverka hur deras yrkesliv ska utvecklas och det tycks gå helt i den riktning de önskar. Andra får vackert acceptera att arbetslivet blev som det blev? Vissa ser ut att lyckas med precis allt de företar sig medan andra försöker och försöker, utan att riktigt nå dit de vill.

När jag arbetade som karriärrådgivare och mötte uppsagda för att coacha och stötta dem till dess de hade nått en ny lösning eller ett nytt jobb, fick jag ofta kommentaren: "Ja, men det är lätt för dig att säga. Du jobbar ju med det du vill jobba med och det har uppenbarligen gått bra för dig i yrkeslivet." Eller så kunde de säga "Jag har några fler år på nacken än du och har nog varit med om lite mer." och "Det här begriper väl ändå inte du som är så ung. Du har väl aldrig varit med om någon jobbförlust eller rejäl yrkesförändring?" Då jag tänker på dem idag, kan jag förstå att det såg så ut, men jag har verkligen inte fått mina jobb serverade på silverfat. Och du får döma själv om jag hade varit något eller ej. Jag visste att jag hade varit med om mer än somliga trodde.

Mitt CV, d.v.s. beskrivningen av min yrkeslevnad, innehåller i allra högsta grad en så kallad "röd tråd". Inte alltid uppåt, utan i sidled och snett uppåt, men den finns där. En självklar linje som löper från de tidigaste jobben som städerska och charkuteribiträde under studietiden till mitt första riktiga jobb med fast anställning som sömmerska på fabrik. Därifrån kan man följa den vidare till butiksbiträde, avdelningschef och dekoratör till inköpsassistent. I nästa yrkesfas ringlar tråden till en tjänst som sametableringsansvarig och sedan blev jag butiksföreståndare med personalansvar. Så långt löper den hela tiden inom den textila banan och konfektionsbranschen, men den röda tråden fanns där. Nu byter den kulör, blir blå och skiftar till en helt annan mycket kraftigare kvalitet. Jag ville kliva framåt ytterligare ett snäpp, bytte bransch och arbetade som säljare av kopieringsmaskiner med en kundstock på femhundra företag. Där gick jag en gedigen säljskola i tre etapper och arbetade därefter tre år för att sedan bli uppsagd därifrån tillsammans med sjutton andra på kontoret. Nästa jobb inom ännu en ny bransch för mig, nämligen outplacement. Där började jag som föreläsare men avancerade snart till regionchef och medlem i ledningsgruppen. Reste som Key Account Manager i ett mellankliv åt sidan och tjänstgjorde sammantaget i tolv år som karriärrådgivare och outplacementcoach i allians med en rad olika bolag.

Så ser en enkel beskrivning av min yrkesbana ut. Hela tiden i en strävan upp mot det eventuella glastak som funnits i den aktuella branschen. Man kan tydligt se att mitt driv och mitt fokus hela tiden flyttades fram tiill nya målpositioner. Jag har haft en enorm drivkraft genom åren och jag kämpade verkligen för att åstadkomma mina yrkesframgångar.

Det är det första man ser vid en yrkesöverblick, men det ligger så mycket mer inom mitt privata liv som inte syns. Känner du till begreppet "maskrosbarn" ? Jag är ett sådant. Uppvuxen i en familj som utåt sett var en vanlig medelklassfamilj med villa, båt och Volvo, en far med hyfsat jobb och en mor som var hemmafru och allt det där. Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå. Kännetecken för ett "maskrosbarn" är att de tar sig upp och mot alla odds finner kraft att blomma, familjeomständigheterna till trots.

Vi bodde på en liten ort där alla känner alla. Min far (som jag inte längre har någon kontakt med) är alkoholist och min mamma som hade MS, Multipel Skleros hade givetvis fullt upp med kampen med och mot sin kroniska sjukdom. Nervernas ytskikt förstörs och man kan jämföra det med en elkabel vars hölje går sönder, det blir kortslutning som kan leda till förlamning, nedsatt syn m.m. Hon förändrades tursamt nog över en längre tid och hon var alltid positiv. Det finns ju de som ganska omedelbart blir rullstolsburna men hon drabbades av sjukdomen i början av sextiotalet och kunde stå och gå med hjälp av käpp till 1990. Därmed är det inte sagt att det var enkelt, varken för henne eller familjen.

Min mamma blev mer och mer glömsk och annorlunda precis som en dement. Läkarna ställde diagnosen Altzheimers 1983 och jag begrep att det var något allvarligt. Jag var sexton, sjutton år när jag delvis förlorade möjligheten att kommunicera verbalt med min mamma. Jag hade redan flyttat hemifrån, men jag märkte när jag träffade henne att hon fick en annan personlighet. Först förlorade hon närminnet vilket blev mest påtagligt i den vardagliga dialogen. Distansen ökade, samtidigt som hon och jag utvecklade en märklig själslig relation eller hur jag ska beskriva det. En gemensam sinnesstämning med ömsesidig inre förståelse där vi kände att vi kunde tolka varann. Utan ord. Bara närvaro. Det går inte att förklara.

Idag är det annorlunda, men det var inte många som visste vad Alzheimers var i början av åttiotalet. Jag sökte svar på mina frågor och minns att jag läste Maj Fants bok "Att bli mamma till sin mamma" om sin relation till sin Alzheimersjuka mamma och den aha-upplevelse jag fick. Hon hade skrivit ur sitt perspektiv och jag kände igen mig. Jag läste även fortsättningen på boken "De sista åren" från 1991. Min mamma gick bort för fyra år sen och hon "fattas mig" som Ronja Rövardotters far Mattis sa när SkallePer hade dött.

Jag upplevde att jag var alldeles ensam med alla åtaganden och måsten i hemmet så länge jag bodde hemma. Mina äldre bröder var till enorm hjälp när det gällde att få support. Jag kunde alltid komma till dem om det var något. På sätt och vis var jag ändå ensambarn under uppväxten. Bröderna som är elva och tretton år äldre än jag, flyttade hemifrån när jag var fem år och de skaffade tidigt egna familjer att ta hand om. Inte hade väl de full inblick i vad som hände med och kring mig?! Det kan hända att man anade hur det förhöll sig, jag vet inte. De hade givetvis också varit med om alkoholistens mörka sidor. Nej, deras uppväxt hade inte varit så problemfri den heller såklart.

Numera har både jag och mina bröder tagit lärdom och vet hur vi ska göra för att inte ta åt oss när han dricker. Men som barn tar man på sig ansvaret, eller så beskylls man vara skyldig till supandet av alkoholisten. Dagliga glåpord och ständiga utskällningar bättrar inte direkt på ens redan dåliga själförtroende. Fast man ser till att dölja hur man har det. En familj med en alkoholist kan bli sjukligt mån om att dölja, rätta till och hålla skenet uppe. Han drack, men vi övriga i familjen blev istället experter på att bita ihop och sköta allt i vardagen som skulle göras. Man måste alltid vara försiktig med vad man sa och varsamt gå på tå för att inte orsaka att alkoholisten brusade upp och blev arg. Vi tre syskon blev så småningom suveräna på att läsa människor och att känna av stämningen i ett rum. Vi utvecklade förmågor som andra barn inte behövde. Och vi lärde oss att le och säga att allt var bra, trots att vi hade det riktigt tufft. Man skulle aldrig visa missnöje eller klaga, utan alltid vackert ställa upp på alkoholistens"att göra lista" som aldrig tog slut.

Ironiskt nog kallade sig båda föräldrarna kristna. Min mamma hämtade sin kraft i sin tro, men hade fostrats till Schartauansk kvinnofromhet. En kristen väckelserörelse inom den svenska kyrkan som var vanlig ute i Bohusläns skärgård på 1800- och början av 1900-talet. Hon var strikt from och hade med sig många regler från sitt barndomshem. Mormor o orfar var vänliga och rara men de hade gett mamma dystra förmaningar enligt katekesen som hon levde efter. Det kunde vara att skuld och skam skulle drabba den som inte gick i kyrkan, bad och gjorde si och så. Jag fick inte måla naglarna och absolut inte handarbeta eller arbeta med något på söndagen. Håret måste vara uppsatt och vissla, det fick man inte göra, för då kallade man på "den onde själv".

Det kanske inte låter så allvarligt, men kombinationen av min fars destruktiva beteende och allt missbruk och att mamma omedvetet la bördan på sina axlar och straffade sig själv, gjorde det hela ännu värre. Hon var övertygad om att det som hände och det här med att hennes make söp, plus allt annat som drabbade henne som sjukdom m.m. Det var Guds straff. Allt det där speglade även oss tre barn i omgångar under uppväxten. Min osäkerhet grundades i att jag var övertygad om att jag inte var värd något. Jag var bara en liten flicka som inte dög något till annat än att hjälpa sina föräldrar. Barnens uppgift var att arbeta åt föräldrarna. Så var de fostrade och så fostrade de oss tre syskon. På ett eller annat sätt har vi var och en med oss olika minnen, rädslor och beteenden som sitter i från den här tiden och som vi ständigt försöker kompensera för.

Som om inte de förutsättningarna var nog gick jag omkring i urvuxna och omoderna kläder, kissade ner mig i skolan och blev mobboffer. Mobbingen pågick till och från under drygt tre års tid i mellanstadiet d.v.s.tredje till sjätte årskursen. Jag upplever att man inte tog det på så stort allvar på den tiden som man gör idag. Det fanns inget som hette "nolltolerans mot mobbning". Jag blev ett mobboffer. Det kunde vara bagateller sett var och en företeelse för sig, men de bildade ett större mönster. Mina ytterkläder som var gömda när jag skulle gå hem, en mössa i toalettstolen. Jag fick huvudet doppat i "pissrännan" på killtoan och utsattes för mycket annat otyg i form av elakheter som de som mobbade sa och gjorde, som jag utelämnar.

Min tydligaste protest var att skolka ifrån gympan. Varje morgon då vi skulle ha gymnastik i skolan, vred jag mig av kramp i magen där hemma. Gymnastiklektionerna var min värsta fasa. Där hände alltid något tråkigt. När läraren var upptagen, blev jag i bästa fall omkullputtad. Jag råkade även ut för saker som att kläderna var inlåsta i ett skåp vars nyckel var gömd när jag hade duschat efter gympan. Eller så var handduken nergeggad med lera från skolans rabatter. En gång doppades den i en toalett innan jag fick den tillbaka. Var fanns lärarna som skulle övervaka en och upprätthålla ordning? Själv vågade jag naturligtvis inget säga. Då skulle det bara förvärras. Ja, det var jag övertygad om. Ironiskt nog, och det har jag tänkt på som vuxen och mamma till egna barn, var min mamma ordförande i Hem&Skola de där åren! Och ingenting märkte hon av det hennes egen dotter var med om...?

En ljusning skymtade när jag skulle börja sjuan. Jag skulle få en ny chans att vara någon. Som elev på Skaftölandet börjar man nämligen högstadiet i Lysekil och måste börja på ny skola. När jag hade börjat där upphörde mobbningen visserligen, men problemen hemma accelererade. Samtliga högtider som påsk, midsommar och jul, var fruktansvärda. Man skämdes över honom som han bar sig åt och när han väl kom hem på natten så ställde han till med ett h-ete. Han kunde krypa upp för trapporna och spy ner hela badrummet. Det var bara för mig att kavla upp ärmarna på pyjamasen och skura. När vi hade återträff med högstadieeleverna noterade jag främst två saker. Mobbarna dök aldrig upp, och de andra som kom berättade att det de mindes bäst av mig var att jag alltid var så glad, snäll och trevlig. Är det inte fantastiskt?

På hösten i sjunde klass upptäckte jag en konstig knöl på halsen. Skolläkaren konstaterade (felaktigt) att jag hade en svullen mandel och ordinerade antibiotika. Knölen bara fortsatte växa.
Efter ytterligare en månad, då jag tillsist kom i kontakt med en specialistläkare, röntgades och togs cellprover på, var diagnosen en helt annan. Jag hade Hodgkins, lymfkörtelcancer. Därav knölen på halsen, som vid det här laget var stor som en apelsin på min lilla smala hals. Jag såg grotesk ut. Det var på utsidan. Invärtes hade jag fem knytnävsstora tumörer som satt mellan lungorna. Där fick jag förklaringen till varför det varit så svårt att djupandas de senaste månaderna. Jag transporterades till Östra Sjukhuset i ambulans och behandlingen påbörjades redan nästa dag.

Blev inlagd på Barn,- och ungdomsKliniken på Östra, BKÖ i Göteborg. Drygt ett-och-ett-halvt år senare hade jag genomgått maximalt antal strålbehandlingar samt flest möjliga antal cellgiftsbehandlingar i förhållande till min ålder och vikt. Usch, det var allt annat än kul. Vid det laget jag var färdigbehandlad, hade jag ingen motståndskraft alls. Jag vägde 42 kilo (168cm lång) och under det senaste året hade jag drabbats av tre obeskrivligt grymma följdsjukdomar; hjärnhinneinflammation, dubbelsidig lunginflammation och bältros. Samtliga höll på att kräva mitt liv. Särskilt den sistnämnda.

Bältrosen var riktigt hemsk. Blåsorna var stora som vindruvor och min läkare sa att hon aldrig hade sett en så allvarlig bältros. Jag minns att jag tittade mig i spegeln och började gråta för jag såg ut som elefantmannen. Stora blåsor på ena kinden och halsen gjorde ansiktet svullet, skevt och oformligt. Alldeles nära ögat satt de, men synen klarade sig (Då! Jag återkommer till det). Jag låg isolerad på infektionskliniken och fick morfin mot de svåra plågorna. Det höll på att sluta illa förstod jag på läkarna, men man gjorde ett desperat försök att rädda mig och lät flyga hit ett då helt nytt preparat (1981) som man kallade ViraA, droppet sattes in och jag bättrade mig som av ett trollslag.

Jag friskförklarades när jag hade halva nian kvar och jag hade fått lov att tenta av samtliga ämnen. Så jag är faktiskt nöjd med mina 4,2 i medelvärde på slutbetyget när jag gick ur nian. Därefter valde att flytta hemifrån i samband med gymnasiet och sökte därför en utbildning som inte fanns i hemkommunen, vilket betyder att jag flyttade till Göteborg som sextonåring. På Ester Mossessons gymnasium gick det bättre. 4,8 fick jag där.

Som en följd av dessa sjukdomar, samt av den skelettcancer jag numera har, har jag bara en halv mjälte, (den andra halvan avlägsnades p.g.a. cancersmitta) är döv på ena örat (efter bältrosen som förstörde trumhinnan) De tog bort tolv lymfkärl under armhålan och jag har bara ett bröst eftersom jag fick cancer i hela bröstet (Jag har ett lösbröst i silikon). Nu har jag bara 20%-ig syn eller 80%-ig blindhet vilket man vill. (Är glaset halvtomt eller halvfullt?) Blindheten beror på en obotlig cancer-relaterad ögonsjukdom som heter CAR, Cancer Associated Retina och den lär tydligen vara orsakad av den cancer jag hade i tonåren.

Många motgångar och mycket tuffa erfarenheter. Fast det som präglar min person är inte bitterhet över alla de där fysiska bristerna även om det skulle vara lätt att bli det, utan snarare att se nya möjligheter och att envist kämpa vidare utan att ge upp. Javisst, jag har varit deprimerad och jag har varit riktigt håglös i perioder, särskilt under senare år, men jag har på något sätt hela tiden rest mig och gått vidare. En god vän jämförde mig med såna där leksaker med rund botten som barn puttar på. De där som först välter men som nästan omedelbart gungar tillbaka upp igen. Det är väl en blytyngd eller något liknande i botten även på mig kanske?

Vad jag vill säga med detta är att även om en människa uppfattas på ett visst sätt så kan det ligga oändligt mycket mera bakom. I mitt fall har det nog handlat om en viss revanschlust och en grym drivkraft. Även om det har varit svårt många gånger så har jag försökt att ruska av mig och gå vidare. Som ung var jag naiv nog att tro alla om gott och jag var aningen blåögd, mina bruna ögon till trots, men man får skinn på näsan av prövningar.

I och med alla de där bitarna i privatlivet så har jag ofrivilligt tvingats mogna snabbare än annars skulle jag tro. På något vis har jag försökt dra nytta av de där negativa erfarenheterna i mitt yrkesliv. Och jag hade nog aldrig arbetat så hårt, eller strävat för att nå mina uppsata mål på det viset som jag gjort, om det inte vore för allt jag har gått igenom. Nej, det tror jag faktiskt inte. Så - om man bara förmår att vända det negativa till något bättre och stegvis att sig vidare därifrån - då kan man komma precis hur långt man vill på längre sikt. Inte för att jag har gjort det, men jag har inte gett upp än. Jag ska fortsätta att pröva.

E Eklund

Teame2

fredag, januari 02, 2009

Om yrkesframgångar och maskrosbarn

0 kommentarer:

Om mig

Tidigare inlägg