Tack för att ni finns!
Jag tar ingenting för givet.
Undan för undan försvinner julpyntet, även om jag hade pyntat varsamt och inte alls särskilt mycket. Jag tycker lika mycket om att ta undan det som att ta fram det och nu känns det som om det är dags att ta farväl av 2008 års jul. Jag vill istället ägna mig åt att ta krafttag om det nya året.
Jodå, jag är förtidspensionär och jag lever med min skelettcancer, men det betydet inte att jag har gett upp och bara väntar på utgången. Absolut inte. Det får mig snarare att vilja leva ännu mer och att ge mig sjutton på att fixa det här. Som väl är har jag människor i min närhet, släkt och vänner som vet vad jag brinner för. De som känner mig väl vet att jag inte mår bra av att inget göra utan behöver konkreta saker att sätta i händerna för att må bra. Så tack vare dem och min egen självinsikt håller jag på med diverse projekt. Det är mina egna och andras ideella uppdrag och omfattningen varierar. Den här bloggen är ett av mina åtaganden, men jag håller på med en handfull projekt därutöver. Som den förtidspensionär jag är måste jag därför säga som gamlingarna gör "Jag får inte tiden att räcka till."
Ännu en gång vill jag passa på att tacka alla som funnits och finns där i min omedelbara närhet även om och när det har varit eller är geografiska avstånd oss emellan. Tack alla ni som trodde och tror på mig och min kapacitet även när jag inte själv gjorde eller gör det. Ni som törs vara uppfriskande raka och som är sådär gott rå-tykna när det behövs. Och som hjärtligt dunkar mig i ryggen och peppar mig när det är det jag behöver. Ni som kommit med kritik och som tycker att jag har varit dålig på att höra av mig, jag förstår er, för det har jag varit och jag ber om ursäkt för det. 2008 blev det år då jag fokuserade på att lära mig gå pånytt, och det höll mig borta från vårdandet av mina vänner och kontakter. Det är ingen ursäkt, men en förklaring. Förlåt mig!
Jag vänder mig även till er som fegade ur, för att ni tröttnade eller för att ni inte kände er bekväma i de nya situatonen. Ni kanske inte orkade för att ni hade mycket i era egna liv att ägna er åt, eller så visste ni inte hur ni skulle bemöta mig p.g.a. den dödliga sjukdomen och allt det där. Jag kan förstå er och era val att hålla er undan.
Tack även ni som valde att finnas där till alldeles nyligen, men som tröttnade för att jag aldrig ringde tillbaka eller svarade på alla era mail. Kanske kom ni till en punkt då ni omvärderade vår relation och kände att det frestade på såpass att ha med mig i min kamp mot sjukdomen att göra att ni försiktigt drog er undan. Måtte du/ni aldrig tro att jag har tog dig/er för givet. Jag tänker ofta på dig/er för jag känner så mycket för dig/er. Ni gjorde era individuella val var och en av er, och dom respekterar jag.
Då jag en och annan gång stannar upp en stund för att reflektera över vår relation eller kontakt, kan jag känna att du/ni finns där. Ja, jag känner det, även om vi sällan eller aldrig hörs av längre. Med dessa rader vill jag att ni/du ska veta att ni/du betyder mycket för mig oavsett hur långt det är mellan gångerna vi kommer i kontakt. Jag kan bara hoppas att det är ömsesidigt, men jag vill säga till er alla än en gång, att jag tar verkligen ingen för given. Jag har lärt mig såpass de senaste åren att jag varken tar mina vänner, någon människa i min omgivning, livet självt eller någonting i livet för givet. Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför andras val utan att döma och önskar att andra är ödmjuka inför mina och inte dömer mig, såklart.
Tack för att ni finns, med eller utan julpynt omkring er!
E Eklund
upplagd av Teame2 @ lördag, januari 03, 2009
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida