Vad innebär framgång för dig?
När jag arbetade med att stötta uppsagda och coacha dem till nytt jobb, talade vi mycket om deras yrkesrelaterade framgångar. Vad är framgång? Vad betyder ordet framgång för dig?
Är det en framgång att vinna mästerskap i simning eller friidrott? Är det en framgång att ha varit kung i trettiosju år? Kan man kalla det framgång att ha tonsatt nio symfonier?
Vad skulle du säga om jag kallade det en framgång att sätta sig i en flygplansstol och flyga till Thailand, trots att man är flygrädd? Eller om jag menade att en person som först inte klarade att säga namnen på de sju dvärgarna i Snövit efter att ha fått en hjärnblödning plötsligt en dag började rabbla: Blyger, Butter, Glader, Kloker, Prosit, Toker, Trötter?
Vad lägger du i ordet framgång? Hur värderar vi framgångarna? När har du själv varit framgångsrik?
Många av de som blivit uppsagda hade varit i samma företag i trettio år. De var huvudsakligen män, akademiskt skolade. Samtliga tjänstemän som passerat femtiostrecket. Vad ansåg de var framgång? Deras första barndomsminnen av framgång var oftast när de hade lärt sig cykla eller åka skridskor. Minnet av vuxna som stod vid sidan och berömde honom och som sedan prisade framgången inför andra vuxna.
Senare, under skoltiden, var framgång något de upplevde när de spelade i skolpjäsen. Framgången var belönad av applåderna och busvisslingarna samt att mamma, pappa och de två mostrar som hade närvarit sa efteråt att han hade varit "såååå duktig". Likadant då de hade tagit sin doktorshatt, och då han vid disputationen fått höra hur bra avhandlingen han gjort var. Då fick han förståelse för vad det betydde at vara framgångsrik. Därefter var det avtal som skrivits eller lönelyft och nya tjänster som varit deras framgångar.
Måste framgångarna vara så synliga för omgivningen? Och måste de alltid vara sådär uppenbara och bli godkända av andra? Och måste de handla om prestationer där styrka, uthållighet, intelligens, mod eller talang uppvisas? Kan man inte bara känna inombords att man varit framgångsrik utan att andra nödvändigtvis ska ha sett eller hört det man gjorde?
En tjej som hört ett ballt riff på en platta, och som själv tar ut hela gitarrsolot och sätter det! Hon känner sig alldeles hög av lycka. Har inte hon varit framgångsrik? Om hon klappar sig själv på axeln och tycker att det var en framgång, var det inte det då? Eller gossen på åtta år som gick till affären och handlade, och betalade i kassa t.o.m. Han kommer tillbaka alldeles sprickfärdig av stolthet. Var han framgångsrik med det han gjorde?
Idag när vi lyfter fram alla tänkbara wannabees och det finns de som gör vad som helst för sina femton minuter i rampljuset, har vi omvärderat framgångsfaktorerna då? I en tid när vi hyllar dagsländor i en dokusåpa, kända idag, bortglömda imorgon, får vi inte lov att se vår egen framgång i det lilla därhemma då? Att man hjälpte granntanten med att öppna luckan till sopnedkastet, eller att man gjorde någon glad och hoppfull som förut var ledsen och förtvivlad?
Den äldre generationen svenskar är hårt präglade av jantelagen och är noga med att inte framhäva sig själva. De är inpräntade att man inte fick skryta och tala väl om sig själv. Och så har vi sett motsatsen i Amerika påstås det, för där framhäver alla sig själva och de säger allihop "jag är bäst" menar några med förakt i rösten.
Sverige har närmat sig de amerikanska normerna även om den amerikanska modellen är en ytterlighet. Numera krävs det mer eller mindre av en elev i den svenska skolan att denne ska kunna beskriva för andra vad han/hon är bra på i olika sammanhang. Samhället är på gott och ont ett annat än för femtio år sedan. Vi måste inte träna oss i att tänka annorlunda, men vi uppmuntras att göra det på olika sätt.
Ännu en ytterlighet ser vi i riktigt fattiga länder. Den unga kvinnan någonstans i Afrika, som går flera mil för att finna vatten till familjen, och som lyckas fylla sitt femtonliterskärl till brädden, för att sedan bära kruset på huvudet, mil efter mil, hela vägen hem igen. Hennes insats, var inte det framgång? Eller den lågutbildade mannen som lärt sig läsa och skriva så att han kan arbeta och försörja familjen. Han var framgångsrik, eller hur?
Många gånger nervärderas de framgångar som inte handlar om prestationer eller att bli sedd. det kan även handla om pengar. Men måste det handla om att bli sedd? Kan det inte likaväl vara att man plötsligt ser sig själv?
Om någon efterlyser dina personliga framgångar i yrkeslivet, vet du då hur du ska förhålla dig till detta?
E Eklund
upplagd av Teame2 @ fredag, januari 02, 2009
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida