De gick till jobbet de avskydde.Varje dag i 25 år!
Det var ens förbannade plikt...Jag vet inte om det här är en generationsfråga det här med lojalitet och trogen tjänst. Unga människor är kanske mer självcentrerade, generellt sett. Och om jag fortsätter generalisera tror jag att de yngre skulle ha flyttat på sig om det inte kändes bra, medan de äldre är fostrade i den gamla andan "Bliv vid din läst". Man stannade där man en gång blev anställd och därmed basta. Dessa arma varelser vrängde hellre fullkomligen ut och in på sig själva än att dra skam över sig genom att säga upp sig.
Jag har träffat otroligt många uppsagda människor av den äldre skaran. Jag hade fått i uppdrag att stötta dem då de fått lämna sitt jobb efter tjugofem till trettio års arbete, och att coacha dem till en ny tjänst. Därför har jag haft anledning att möta hundratals tjänstemän och medarbetare som blivit av med jobbet. Vanligtvis med samtliga år på ett och samma företag. Och sådär var det ju förr. Man utbildade sig, tog det jobb som bjöds och där lev de kvar resten av sitt liv. Ofta gick yrket dessutom i arv. Farfars far, farfar och pappa hade "varit" det här och det inte aktuellt att bryta den trenden.
Till en början var de alla mer eller mindre förbannade över att ha blivit "sparkade". Därefter kunde de konstatera att det här var det bästa som hade hänt. De avslöjade i förtroende att de har gått till jobbet med olust och motvilja varje dag. När de så småningom kom tillbaka till mig efter att ha fått ett nytt jobb sa de att "Den här förändringen borde jag ha gjort för längesedan, men jag vågade aldrig."Deras initiala ilska övergick till tacksamhet. Att den förre arbetsgivaren sagt upp dem var plötsligt bara positivt eftersom de insett att de fått en chans att hitta ett jobb som passade dem bättre.
Vad fick dem då att stanna så länge på det förra jobbet? När de såg sin chans att äntligen få tala öppet om det här så berättade de att omgivningens förväntningar på dem varit avgörande. Vänner och bekanta bedömde att jobb i allmänhet var svårt att få och i synnerhet sådana jobb som han eller hon hade. De menade att grannens gräs troligen inte skulle vara grönare och man skulle ju vara tacksam när man hade ett såpass bra jobb. Så om de någon gång hade tänkt tanken på att sluta, så avfärdade det den med föreställningen att det inte ens var möjligt att byta.
Deras plikttrogenhet gentemot arbetsgivaren var total. Så total att deras eget välbefinnande underordnades. De ansåg att det var ens förbannade plikt att bita ihop och gå till jobbet med stolta steg hur mycket det än tog emot. Att ha ett hyfsat jobb och en stadig inkomst var mer värdefullt än att trivas och må bra. Ett arbete med viss samhällsstatus inom ens levnadssfär, d.v.s. ett som var viktigt och betydelsefullt i någon bemärkelse, måste man klamra sig fast vid. Sådana jobb växer inte på träd och därför ska man inte klaga när man har ett, sa de.
Alla arbeten kan väl någon gång kännas mer eller mindre tråkiga? Man kan ha dippar när man inte tycker att jobbet ger någonting. Det är inte den typen av motvilja jag talar om. Nej, de här människorna menade arbeten som är svåra att motivera sig att utföra. Hela tiden! Antingen för att arbetet i sig inte passar en. Ens kunnande och kompetens blir inte tillvaratagen. Man är satt att göra andra saker än det man behärskar. Eller så vantrivs man för att man aldrig känner sig sedd och uppskattad för den man är. Kanske för att man inte fungerar ihop med cheferna eller arbetskamraterna.
Felet kanske inte ligger på jobbet utan i direkt anslutning till det. T.ex. om ens missnöje beror på kunder. Jaadå...det kan vara kunderna och leverantörerna som förpesar tillvaron likaväl som de inom verksamheten. Utskällningar hela dagen där du är ansvarig för reklamationerna är ett exempel. Vansinniga kunder spyr galla över dig dagarna i ända. Nästa exempel är kontoret som dagligen får in allvarliga synpunkter på förseningar och du som logistikansvarig kommer ikläm, för du begriper ju att det är leverantörerna som har förbättringspotential men att de inte gör något åt problemen. Du är oförmögen att påverka, men får ändå ta all skiten. Och i den miljön arbetar du varje dag i många år.
Efter att ha lyssnat till förvärvsarbetande medarbetare som sagts upp likaväl som executives och högre chefer, kan jag konstatera att mångårig arbetsleda förekommer inom alla samhällsskikt. De tar sig bara olika uttryck. Maken till hustrun i socialgrupp 1A ansåg att hans titel fungerade som en dörröppnare inom deras sociala liv och det var noga med att behålla den positionen. Hur skulle de annars leva? Den ensamma förortsmamman höll hårt i sitt arbete eftersom hon inte skulle klara att försörja sig och sina tre barn med lägre inkomst. Om hon sa upp sig p.g.a. missnöje med arbetet skulle hon som arbetslös tvingas klara sig på åttio procent. Så nej! Hon hade inte råd att vara kräsen.
Leda och tristess får konsekvenser. Kropp och själ hör ihop. Det har man börjat få belägg för nu. Att vantrivas på jobbet kan sätta sig såväl på psyket som fysiskt. Samtalsterapeuter och psykologer behöver massage för att hantera arbetsbördan. Efter att ha lyssnat till andra människors elände hela dagarna måste de anlita en massör för att kunna släppa spänningarna de fått i nacke och axlar. Och även om du inte har den typen av arbete kan belastningen på psyket orsakas av negativa påfrestningar. Utan att ha ansträngt kroppen fysiskt kan dagliga anspänningar sätta sig i kroppen tillslut. Många blir yrkesskadade och långtidssjukskrivna som en direkt följd av längre tids ihållande spänningar och mental ohälsa.
Jag vill inte skriva någon på näsan eller säga hur någon annan ska göra. Var och en måste göra sina egna val. Men om du upplever att du inte har något val. Att du sitter fast i något du inte trivs med, men omöjligen kan ta dig ur det. Om ditt jobb inte passar just dig, så kanske du ska sluta med att försöka tygla dig och anpassa dig och istället fundera över vad du vill och vad du tror att du hellre skulle trivas med att göra. Hör dig för med objektiva människor som du hittar utanför din närmsta krets. Andra än arbetskamraterna, familjen och vännerna. Människor som kan ge dig saklig information och dela med sig av sina åsikter.
En kvinna berättade att hon hade haft ett och samma jobb i femton år när en vänninna påpekade att hon alltid klagade över än det ena och än det andra med arbetet, men aldrig gjorde något åt det. De orden blev en väckarklocka och hon började förhöra sig efter andra alternativ. Hon vände sig till människor utanför sin vänkrets för att bättre kunna lyssna till hur andra uppfattade henne och till före detta lärare och andra som kunde säga vad hon brukade vara bra på. Idag arbetar hon visserligen på samma företag men i en annan stad och med helt andra arbetsuppgifter och nu stortrivs hon.
Min slutsats blir således: Äldre stannar pliktskyldigt på en arbetsplats trots att de inte trivs, medan en ung person i motsvarande situation skulle sagt upp sig och sökt sig vidare. Och alltför många låter familj och vänner påverka yrkesvalet. Det får som följd att de väljer jobb på grundval av andras åsikter och av skäl de senare kommer att ångra. Valet av jobb bör kanske göras med större omsorg.
Vid andra levnadsavgörande val som utbildning, lägenhetsbyte och husköp tar de flesta god tid på sig. De hör sig för både med de närstående och med experter av olika slag. De samlar på sig fakta och de åker dit och rekar för att kunna jämföra med andra innan de tar ett slutgiltigt beslut. Låter det som en självklarhet? Fundera då på följande: När man söker jobb däremot så söker man sig för det första ofta till något man inte sedan tidigare känner till. Man överlåter åt arbetsgivaren att välja ut en... och man tar det som erbjuds. Ibland undertecknas anställningskontraktet innan man ens har sett arbetslokalerna eller mött övriga medarbetare och närmste chef. Så futtig research att det är helt sjuuukt! Ändå spenderar vi större delen av vår vakna tid på just jobbet. Inte konstigt att det kan gå snett och bli ett jobb man avskyr.
E Eklund
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare
upplagd av Teame2 @ torsdag, januari 22, 2009
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida