Bröstcancerfonden och rosa bandet
Av någon anledning drabbas kvinnor av bröscancer. För det mesta betyder det bara en mammografisk undersökning och ett konstaterande att det inte var så allvarligt. Cystan var godartad eller knölen man upptäckt visade sig inte vara cancer.
De operativa ingreppen kan se väldigt olika ut. Många behöver bara ta bort en "tårtbit" av bröstet. Andra måste ta bort hela. Det ena eller båda. I mitt fall hela det vänstra. Och jag tror att många kvinnor liksom jag går igenom en sorgeprocess efter operationen. Man känner sig halv. Jag upplevde att jag hade förlorat något av allt det som sammantaget gör att att man identifierar sig som kvinna. Vem är jag nu?
Jag har ett starkt minne från förberedelserna inför operationen. Dagen innan blev jag inlagd på sjukhusets avdelning för bröstcanceroperationer. På eftermiddagen dagen innan skulle en narkossköterska titta på bröstet som skulle tas bort i operationssalen dagen därpå.
Det knackade på dörren och hon kliver in. Hon beordrade mig ryggläge på sängen för att kunna rita upp en beskrivning över hur de skulle göra dagen därpå. Hennes beskrivning gjorde att jag föreställde mig hur hon skulle göra. Jag tyckte hon sa att hon skulle rita en skiss för att underlätta när de skulle skära bort mitt bröst, en jag är osäker för jag var nog såpass spänd och nervös att jag inte hörde på ordentligt. Hon stod vid sängen och tog på sig gummihandskar. Så öppnades locket på den vattenfasta spritpennan.
- Det här får du inte duscha bort före operationen, sa hon och jag kände hur hon började undersöka mitt bröst med ena handen, alltmedan pennan vilade i hennes andra hand. Där låg jag och inhalerade ofrivilligt in den starka och fräna lukten från den stora spritpennan samtidigt som jag försökte känna efter vad hon gjorde. De bestämda rörelserna fick mig lugn. Uppenbarligen visste hon vad hon gjorde och det kändes tryggt.
Att hon höll på länge kändes bara positivt. Då blev jag bara mer och mer övertygad om att det skulle bli välgjort imorgon. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men med tanke på hur noga hon var och hur lång tid det tog, så föreställde jag mig något som påminde om en riktig skattkarta. Streckade linjer, prickar och ett stort kryss. Hon satte äntligen på locket på pennan. Sedan stod hon kvar och pratade om den kommande operationen, repeterade tidpunkten då allt skulle ske och upprepade vad jag skulle tänka på och göra innan det var dags för narkos imorgon.
Först efter att ha gett mig all nödvändig information om vad som skulle hända före under och efter operationen tackade hon för sig och lämnade rummet. Jag drog på mig morgonrocken och skyndade upp ur sängen för att skutta in i det badrum som låg i anslutning till min sovsal. Nu var jag ju nyfiken på vad hon hade presterat. Innan jag öppnade rocken tog jag ett djupt andetag.
I spegeln såg jag en skrämd kvinna som inte riktigt visste om hon vågade möta verkligheten. Spänd och förväntansfull om vartannat såg jag i spegeln att jag höll så hårt om morgonrockens kanter att knogarna vitnade. Usch så nervös jag var
Skulle jag våga titta på narkossköterskans skiss?
Hur skulle jag reagera när jag såg alla de fina strecken och linjerna?
Markeringar som visade hur man skulle skära för att ta bort mitt kära bröst...
Ännu ett djupt andetag och "vrrrrrrrr---- virveltrumma ---- Ta Dam!---- "
?
Jag började gapskratta. Jag skrattade så tårarna trillade. Skrattade av överraskning och en viss lättnad samtidigt som jag var oerhört förvånad. Var det allt? Jag blev stående där framför spegeln med rocken öppen som en annan blottare, och bara stirrade på spektaklet.
Vad jag såg?
En pil! En enda pil hade placerats mitt på bröstkorgen. Den var barnsligt enkelt ritad och bestod av ett cirka en decimeter rakt streck som utgick ifrån mitten av ett V. Denna svarta pil startade strax nedanför halsgropen och pekade snett nedåt mot mitt vänstra bröst. Var detta dolda-kameran!? Nej, det var tydligen såhär det skulle vara. En stor pil var allt hon hade ritat!
Jag försökte samla mig och vara allvarlig. Om jag bara kunde vara tyst en stund för att samla tankarna. Vad hade jag väntat mig att hon skulle rita? Tyst, tyst tyst... men nej, det gick bara inte. Så snart jag tittade på den där fjuttiga pilen skrattade jag. En symbol över mitt kommande öde. En pil vars dystra svärta bara blivit mer iögonfallande p.g.a. min ljusa hud. Djupt allvar och funderingar över morgondagen vände i nästa ögonblick då skrattet inom mig bubblade upp pånytt. Det var så himla skönt att få skratta åt eländet. Jag kände att jag lyckades få lite distans till ingreppet som skulle göras nästa dag. Skrattet blev ett befriande skratt som fick mig att släppa spänningarna och ruska av mig nervositeten.
Ibland är det skönt att kunna släppa förväntningarna och försöka se det komiska i den annars så absurda situationen. Jag gick och la mig med ett leende, vilket jag aldrig hade kunnat tro innan. Nu kunde jag sova lugnt och tryggt, fullt förvissad om att de i alla fall skulle ta bort rätt bröst imorgon.
E Eklund
upplagd av Teame2 @ tisdag, januari 13, 2009
0 kommentarer
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida