E Eklund efter tre års cancersjukdom
Såhär såg jag ut i december 2008
För några år sedan såg jag ut som på bilden i min bloggprofil intill. Jag tittar på bilden av mig i en ljusblå skjorta och tänker att det är ju så jag känner mig inuti. Den person jag ser i spegeln idag är helt olik den självuppfattning jag har. Men det kunde ha varit mycket värre. Jag gjädjer mig åt att jag åtminstone har fått behålla håret.
Idag ser jag ut såhär och det är kanske inte så konstigt egentligen. Efter cancerbehandlingen och alla cortisonbehandlingar förändrades jag ju. Att jag spenderade två år stillasittande i rullstol gjorde sitt till också förstås. Dessutom proppar jag ju i mig en massa mediciner som bidrar till att vätska stannar kvar och lagras i kroppen.
Fast vad gör det att jag inte är densamma utanpå? Jag är bara så oerhört tacksam över att jag lever och att jag kan gå igen. Ett tag, för drygt tre år sedan, var jag riktigt under isen. Såg ingen ljusning. Kände mig alldeles svag och orkeslös och hade ingen kraft att kämpa.
Det hade hänt så mycket. Mina barn hade förlorat både sin mormor och farfar inom loppet av några månader. Förutom de förlusterna drabbades vi av ett par till när några i vår vänkrets gick bort. Mina ungdomar blev hårt prövade och just då när jag borde ha funnits där för dem och varit stark så rasade jag istället ihop som ett korthus. Jag drabbades av en djup depression och såg ingen möjlighet att orka med alltsammans.
Det var inte nog med elände. Så småningomupptäckte jag att jag hade fått Borelia (märket var 5x13 cm). Det påverkade mitt allmäntillstånd, gav mig dubbelseende och gjorde mig håglös. I samma veva märkte jag att en knöl tagit form i mitt ena bröst. Så kom den dystra diagnosen: Elakartad Bröstcancer och Cancer i Lymfkärlen.
Efter att ha opererat bort hela bröstet fick jag veta att bröstcancern hade skickat metastaser till skelettet. Nu hade jag en Elakartad och Kronisk (och därmed obotlig) Bröscancer på Skelettet. Det var alltså bröstcancerns modercysta som spridits till skelettet. Fast läkarna kallade det skelettcancer. Extremt svåra smärtor hör ihop med den här typen av cancer och jag måste knapra i mig mycket mediciner varje dag.
Med fantastiskt god hjälp från omgivningen, lyckades jag ta mig ur mörkret igen. Deppigheten försvann undan för undan och jag lyckades hitta nya sätt att förhålla mig till livet.
Jag fanns ju här och jag hade ju trots ögonsjukdomen CAR som orsakar blindhet, fortfarande tjugo procent av synen i behåll. Eller hur?
Ännu en tid får jag vara mamma till de båda ungdomarna. Och ytterligare en tid har jag att ta vara på tillsammans med dem, mina vänner och alla andra som stöttar mig. Ingen av oss som vandrar på jorden vet ju hur lång tid vi får. Så jag har försökt strunta i det där orosmolnet som svävade ovanför mitt huvud. Tänker jag framåt och vågar se positivt på livet, så har jag mycket större förutsättningar att stanna här ett tag till.
E Eklund
upplagd av Teame2 @ måndag, januari 12, 2009
3 kommentarer
3 kommentarer:
Det finns hopp!
Oftast hör vi talas om alla som dör av cancer. Där för är det bra med galor. Folk behöver se att det kan gå bra. Och galor genererar pengar till forskning och kampanjer m.m.
Har du Kunskapskanalen? Såg du igår kväll?
Det var ett program om två franska forskare om jag tolka det rätt. Deras senaste genombrott var att de hade hittat 10st virus. Det finurliga med dom var att dom åt upp cancertumörer. I programmet hade dom gjort en dataanimation av händelseförloppet. En viruscell smet in i tumörsvulsten. Och där inne fortsatte viruset växa. Samtidigt minskade tumören. Tillslut var alla cancertumörerna borta.
Det här ska testas på försökspersoner nu. Dom pratade mest om hjärntumörer. I hjärnan är det ju svårt att operera och sådär. Jag tycker att et borde vara lika angeläget att försöka med skelettcancer. Den är ju nästan omöjlig att få bort. Då pajar skelettet har jag hört.
Hoppet är det sista som överger oss. Och du verkar vara en envis person som inte gett upp.
Lycka till!
Med vänlig hälsning
Evert Stensson
Man får sig onekligen en tankeställare.Ibland när man ser någon som haltar eller rör sig annorlunda så undrar man vad det är för en typ.Ser man någon som är överviktig undrar man varför han inte gör något åt det.Man får akta sig för det.Ibland behöver man höra vad som ligger bakom.Man tar för givet att den man ser är lat som inte gör något åt sitt yttre.Man undrar varför de inte tränar mer om de ser risiga ut.Det kanske inte är som man tror vid första titten.Det var nyttigt att läsa vad du gått igenom.Man tar livet för givet.
^snobben^
Jag tycker att du är fantastisk! Fortsätt så... Du grejar det här vet du.
Varma hälsningar
Göran Carlsson
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida