Teame2: Allt fler daglediga

Har det blivit mindre skamligt?

För inte så många år sedan var det förenat med skam och skuld att vara hemma från jobbet. Som långtidssjukskriven, sjukpensionär eller en längre tids arbetslöshet skämdes man och visste inte hur man skulle ursäkta att man gick hemma om dagarna. Dagdrivare, kunde man bli kallad, vilket inte var menat att vara något positivt.

Sådana känslor förekommer väl inte i tider då både kreti & pleti är utan jobb? Ju fler, desto mer accepterat...? Njae. Utvecklingen borde ha tagit ett steg till vid det här laget, och det har den kanske, men jag mötte senast idag ett par personer som erkände att det kändes "lite skämmigt" att ha varit utan sysselsättning i flera år.

"När jag möter någon jag känner, t.ex. nere i servicebutiken SevenEleven på hörnet av gatan där jag bor, vet jag inte vad jag ska svara då de frågar mig: Vad sysslar du med numera då?"

Och den andre personen instämde:
"När jag var ute och skottade förut idag så låtsades jag hosta emellanåt. Ja, det är säkert! Det gjorde jag - så att grannarna ska tro att jag är hemma p.g.a. influensa eller nåt sånt. Då tänker de: åh, vad han är duktig som är ute och skottar snö trots att han är sjuk. Annars skulle de säkert tycka: Åh, den stackarn, utan jobb."

Då hördes någon. Nästan som om personen funderade högt:
"Ja, jag har varit arbetslös i ett halvår nu, och de flesta i min omgivning har ju koll på att jag är arbetsbefriad och allting, men jag märker att jag hela tiden föreställer mig hur andras tankar löper när man träffar dem. Jag tänker t.ex. att de undrar: Hur ska det gå för honom och frugan? Kommer de att kunna behålla huset med bara en inkomst? Det är då för tragiskt, han hade arbetat där hela sitt liv och sen blev han uppsagd alldeles veckorna innan trettioårsdagen i företaget. Hur ska det gå med barnen om de måste sälja huset och flytta? Det är inte så att de frågar. Det är egentligen bara mina egna gissningar. Jag ser nästan frågorna i tankebubblor ovanför deras huvuden. Precis som i seriemagasin. Så knäpp man är va?"

Vad är det då som gör att man får skuldkänslor p.g.a. att man är ledig om dagarna? Kan det vara så enkelt att man upplever att man inte motsvarar normen. De flesta arbetar om dagarna, och själv gör man det inte. En tjej förklarade det såhär:

"Jag tror att det är känslan av att inte ha klarat av det. Man tycker att man borde ha fixat att skaffa sig ett jobb vid det här laget, men man har inte klarat av det, så man är besviken på sig själv. Så till den grad att man faktiskt skäms."

"Det håller jag med om. Och den där skammen infinner sig trots att man vet att man inte hade orken och faktiskt är skjukskriven just för att man inte orkar. Ändå klandrar man sig själv."

Har någon av er verkligen hört någon annan ifrågasätta er situation?

"Bara Arbetsförmedlingen, ingen privatperson sa personen som var arbetslös."
"Samma här, men Försäkringskassan i mitt fall, sa personen som var långtidssjukskriven.

Myndigheternas tröghet känner vi till sedan förut. Är det då så att akammen och skulden härrör ifrån vårt inre snarare än ifrån omgivningen. Det kanske är så iallafall att det råder en större acceptans än vad vi innerst inne tror.

Själv har jag inga skuldkänslor i det avseendet. Jag vet att jag lever med en dödlig sjukdom, men jag vet också att jag är förvånansvärt pigg och kry ( i förhållande till min läkardiagnos) vilket jag är tacksam över. Maskrosbarn som jag är, finns tydligen ingen måtta på livskraften, så inom mig växer en enorm revanschlust - igen.

E Eklund

Om du vill kan du Pusha