Teame2

Hur svårt kan det vara att vara arbetslös? Vad vet du om att förlora, söka och finna jobb? Tycker du att jobbsökning handlar om att aktivt göra egna yrkesval eller om att passivt vänta på att bli rekryterad av någon annan? Teame2 är en blogg om att klara sig i yrkeslivet. Om problemen på och utanför arbetsmarknaden. Vad hindrar oss från att lämnar de traditionella jobbsökningsmetoderna? Vad sägs om musik medan du besöker bloggen? Välj bland låtarna längst ner i höger marginal.

lördag, januari 31, 2009

Bloggare förlitar sig på enad styrka

Bloggare enas om ett tema för en dag

Nu gör jag ett ännu ett avbrott från arbetslöshetsfrågorna och berär ett annat kärt ämne, nämligen bloggande. Den 28 januari 2009 skrev frilansjournalisten Nanok Bie en webbkrönika om den nya trenden bland bloggande journalister. Bloggare länkar till varann och nya sätt att samverka utvecklas. CITAT: Ett av de senare kallas bloggkarneval (fri.övers från eng: "blog carnival") och fungerar lite som ett månadsmagasin, fast det skapas av en samling bloggare som dedikerar sig åt ett ämne periodiskt. SLUT CITAT

Jag vet att det finns andra än journalister som också gör såhär. De har insett att tillsammans kan åstadkomma mera kraft i orden än om var och en bloggar. Kan du se vilket enormt inflytande man kan få genom att visa hur många som samtycker i ett ämne. Om man enas sådär utan att för den skull vara medlemmar i samma forum så kan man ju bilda nya konstillationer och intressanta cross overs på olika teman eller aktuella ämnen allteftersom. Det ska bli fantastiskt spännande att följa utvecklingen av den här bloggvågen.

E Eklund

torsdag, januari 29, 2009

Arbetslös? - Bli volontär så har du något att göra.

Café Hemgården

Måndagen den 26:e januari 2009 startade jag ett ideellt drivet café tillsammans med tre andra kvinnor. Alla på Café Hemgården arbetar ideellt och verksamheten ska inte vara vinstdrivande.

Café Hemgården är istället en central punkt för att knyta kontakter mellan människor som har hemhjälp eller bor på ett äldreboende (inom vården kallas de brukare). De kanske bara vill att någon sitter och pratar med dem en stund och det hinner inte alltid den anställda personalen med.

I dagens samhälle är det tyvärr så at det behövs frivilliga resurser som stöttar upp där systemet brister. Volontärer kan ta en promenad med brukaren eller gå några enstaka ärenden för honom eller henne. Tidigare har det mest varit pensionärer som gjort sådant, men idag när det finns så många som går hemma kommer även yngre medmänniskor till undsättning. Är man långtidssjukskriven eller arbetslös och har orken att göra något några timmar i veckan så är det här alldeles utmärkt.

Café Hemgården fungerar som en sambandscentral kan man säga. Det är där kontaker knyts och det är även där uppgifter fördelas till de frivilliga volontärer som har anmält sitt intresse. Men allt det här hade aldrig fungerat om det inte var för de organisationer som ger oss support. Bakom cafét finns ett antal intressenter; Ljungskile Företagarförening, Frivilligcentrum i Uddavalla med självhjälpsgrupper, Rädda Barnen, Röda Korset, Svenska Kyrkan, Bräcke Diakoni, Folkhögskolan, LSK, Vuxenskolan, Ljungskile Intresseförening, Segelsällskapet samt Uddevalla kommun är några av alla dem som stöttar oss.

Vi ska inte tjäna pengar på Café Hemgården, men vi ska gå runt ekonomiskt så våra gäster betalar endast fem kronor för både en bulle och fem kronor för en kopp kaffe d.v.s. tio spänn. Och då ingår påtår! Café Hemgårdens aktörer hoppas att långtidssjukskrivna, arbetslösa och pensionärer med skral kassa ändå ska känna att de har råd att komma in och unna sig lite fika.

Hos oss kan man sitta ner och bara vara, eller så kommer man för att man behöver någon att dela sina bekymmer eller glädjeämnen med. Givetvis vill vi locka gäster som "bara" kommer dit för att fika också, men huvuduppgiften vi har är att fungera som en länk mellan hjälpande och hjälpta i samhället. Vi finns där som medmänniskor och kan ta oss tid att sitta ner och lyssna..

Jag har varit aktiv med att marknadsföra Café Hemgården sedan i höstas. Nu är jag volontär på Café Hemgården och på ett serviceboende där jag numera är medlare mellan servicehusets boende och Café Hemgårdens volontärer. Jag ska vara på plats på Café Hemgården varje måndag mellan 14-17. Vill du bli volontär i cafét, så kika in!

E Eklund

onsdag, januari 28, 2009

Våga vara unik och lyft fram dina starka sidor.

Ta fram det speciella med just dig!

Som arbetslös är det vanligt att man sjunker undan mentalt. Man nervärderar kanske sig själv och ser allt i svart eller vitt. Långtidsarbetslösa har man ofta lättare för att se sina brister än att se sina fördelar. Personlig marknadsföring handlar om att se vad man har för unika fördelar. Just du har enastående förmågor. Sätt dig ner och skriv ner alla dina styrkor. Strunta i att jämföra med andra och utgå bara från dig själv.

Kolla gärna med människor i din omgivning. Gärna yrkesrelaterade kontakter och inte enbart personerna i din närmaste vänkrets. Dina nära och kära i familjen kan säkert säga rara saker om dig, men det här ska vara applicerbara i jobb så låt det bli mer än att du är "så himla gullig" eller "åh, du är så rar". Hellre goda gärningar än goda egenskaper. Pröva meningar som inleds: Du är bra på att...?

Låt människor du känner berätta för dig vad de tycker att du är bra på. Har du svårt för att höra dem säga det för att du är ovan vid den typen av uppriktighet, så be dem skriva ner det åt dig. Många blir förvånade över att andra sett saker som de själva varit blygsamma nog att inte ta med upp listan. Låt listan växa fram över tid. Insamlandet av styrkor och kvaliteter kan vara en pågående process som du bär med dig i ditt huvud de närmaste veckorna.

Du har nu en lista fylld med just dina styrkor och fördelar. Fundera över deras innebörd och sätt de udda för sig själv medan du samlar de som är lika eller renta av synonymer tillsammans. Fundera över vilka av em du mest identifierar dig med och vilka du inte riktigt känner igen dig med. Du bör inte stryka och lägga till. Reflektera istället över din självbild. Hur väl stämmer styrkorna med din uppfattning om dig själv? Kan du se vilka unika fördelar du har?

Det finns mycket som är alleles speciellt med dig. Nu gäller det bara att våga stå för det. Du kan framhäva dina styrkor utan att skryta eller göra dig märkvärdig, men först måste du vara säker på vilka de är och hur andra kan uppfatta dem. Det finns säkert bra sätt att sammanfatta flera av styrkorna. Leta efter ord som säger i stort sett samma sak och försök få ihop fraser som inrymmer flera av dem. Gör likadant med de styrkor som andra personer gav dig. Vet du några situationer där de här kvaliteterna du har kom till nytta?

Om du redan har ett CV som du är nöjd med, så ta ändå en titt på det efter att ha gjort den här självinventeringen. Kan man se de här styrkorna i ditt CV? Finns det något som hindrar att du gör om ditt nuvarande CV så att dessa kommer med?

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare

tisdag, januari 27, 2009

Har du väntat på Försäkringskassans utbetalning?

Försäkringskassan får stå till svars

Försäkringskassan får skarp kritik för sena utbetalningar. E24 publicerade artikeln 2009-01-26 baserad på Stockholm TT:s nyheter. CITAT:"Jag uttalar i detta beslut mycket allvarlig kritik mot Försäkringskassan för att ha åsidosatt de förvaltningsrättsliga kraven i omorganisationen," skriver justitieombudsman Cecilia Nordenfelt i ett skarpt formulerat beslut på måndagen.SLUT CITAT

Corren.se skriver 26 jan 2009 CITAT: Problemen började redan i slutet av 2007, skriver Nordenfelt, och har sin grund i den omorganisation och sammanslagning av de tidigare 21 länsmyndigheterna till en enda statlig myndighet som genomfördes 1 januari 2005. SLUT CITAT

Kritiken fortsätter bubbla upp ur samhällets alla hörn. Dagens Industri presenterade sin uppdaterade artikel 2009-01-26 CITAT: Hård kritik har riktats mot Försäkringskassan för sena utbetalningar, från drabbade, från den rödgröna oppositionen och från fackförbunden. Bland annat väntar en interpellationsdebatt i riksdagen under tisdagen. SLUT CITAT

De som klagade sa:

svårt att få kontakt med sin handläggare
knappt ens möjligt att komma fram till telefontjänsten
omöjligt att få veta vem som höll i ens ärende
inga kontaktuppgifter gavs
blivit bollade hit och dit utan att få svar

CITAT: Anmälare hävdade att Försäkringskassans tjänstemän gav vilseledande uppgifter och att utbetalningar dröjde så länge att de inte kunde betala hyra eller räkningar. Framför allt de som behövde sjukpenning, föräldrapenning eller pensionärer som sökt bostadstillägg. SLUT CITAT

Hela tiden ursäktade Försäkringskassans Adriana Lender sig och skyllde på än det ena än det andra, men samma måndag den 26:e januari 2009 erkände hon för nyheterna Sveriges Radio Ekot att Föräkringskassan hade brister. CITAT: Försäkringskassan fick på måndagen hård kritik från Justitieombudsmannen efter de anmälningar som kommit in mot myndigheten. Generaldirektör Adriana Lender tycker att kritiken är befogad, men säger att läget nu blivit bättre. SLUT CITAT

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare

söndag, januari 25, 2009

Cancer för mig

Att leva med en dödlig sjukdom är väldigt speciellt.

Då jag fick beskedet sjönk jag ner i en djup depression. Numera vaknar jag med glädje. Det första jag tänker på är att jag får vara närvarande i mina två tonåringars liv och det fantastiska med att kunna stå och gå igen.

Idag kan man läsa följande på Passagen.

CITAT:
Cancer är en av världens mest fruktade sjukdomar just eftersom den är oförutsägbar och kan drabba vem som helst, gammal som ung. När någon i ens närhet drabbas kan det vara skönt att dela sina tankar och känslor med andra i samma situation. SLUT CITAT

Och när man klickar vidare kan man läsa och skriva inlägg för att dela med sig av sina erfarenheter och dessutom har de samlat artiklar att läsa.

Cancer för mig...är att välja hur man förhåller sig till det. Jag inbillar mig att det hjälper att försöka se det positiva och att försöka lägga oron åt sidan. Fast det kan vara lättare sagt än gjort ibland så är man skyldig sig själv att göra sitt bästa. Det underlättar för omgivningen och det bidrar till ett friskare liv den tid man har.

E Eklund

lördag, januari 24, 2009

Af:s handledare är inte betrodda...eller?

Och inhyrda konsulter ska mutas

Äntligen lite engagemang ifrån Arbetsförmedlingens sida. Arbetslösa ska enligt deras senaste pressmeddelande erbjudas en personlig coach. Wow! tänkte jag. Det här är ju exakt vad jag har efterfrågat sedan långt tillbaka.

Men när jag fortsatte läsa sjönk läsvärdet genast igen. Den arbetslöse får bara support under högst tre månader. Vi får väl se det som ett steg i rätt riktning. Det är skrattretande dock att man inte litar på att Arbetsförmedlingens personal själva ska klara av att sköta coachandet. Nej, nej. Man går ut med en upphandling och köper de här tjänsterna av privata aktörer på arbetsmarknaden såklart! Vad trodde du? Personliga coacher ska upphandlas. Ja, det vore väl förmätet att tro att handledarna på Af skulle duga när det väl gäller att stötta människor så att de hittar ett jobb!? Insiktsfullt av dem att se sina brister och köpa de tjänster de inte själva klarar av att erbjuda de inskrivna...

CITAT:
– Vi ska erbjuda individuell coachning som utgår från individens egna förutsättningar. De arbetssökande ska själva kunna välja en coach som passar dem. Det är därför viktigt att kunna erbjuda en mångfald och att dessa coacher har bra kännedom om den lokala arbetsmarknaden, säger Jan Åbjörnsson, chef för Upphandlingsavdelningen. SLUT CITAT

Oj vad det kunde ha varit fint. Att utgå från individens egna förutsättningar och allting. Men så skojigt skulle vi inte ha. Att de utgår från individens egna förutsättningar kan ju likaväl betyda att de föreslår jobb i enlighet med deras föreställning om vad individan har förmåga till. Inte som det borde vara; att först av allt identifiera individens alla styrkor och fördelar. Sedan hjälpa honom eller henne med en självinventering för att fastställa personliga egenskaper, förmågor och drivkrafter. Därefter fungerar konsulten bara som rådgivare när han eller hon söker efter det jobb som skulle passa just honom eller henne bäst.

Af begriper ingenting av det där, det är tydligt. Det de skrev verkade ju lovande, men i själva verket har de agt upp projektet med samma inkränkta människosyn som alltid. Och dessutom måste de muta dem som ska utföra uppdraget såhär. CITAT:
För varje arbetssökande utgår en ersättning på 9 000 kr för tre månaders coaching när insatsen startar.
Om den sökande under den tiden får arbete, motsvarande sitt arbetsutbud, så utgår en bonus på 2 000 kr i samband med att arbetet påbörjas.
SLUT CITAT

Herrejisses! Jag har arbetat i sammanlagt tolv års tid med att coacha människor att få arbete, och har branschkollegor som gjort det i tre decennier, men inte tog vi extra betalt för att personen fick jobb. Det skulle ju vara en självklarhet. Vårt jobb var ju att coacha och stötta människor att nå ett arbete. Varför i herrans namn ska Arbetsförmedlingen lägga ut pengar som bara avslöjar att de behöver gardera sig för ett om de får jobb. Själva skulle de inte klara av det, och det får dem att tro att andra kommer ha lika svårt för att lyckas är min gissning.

Att utfärda en bonus i ett uppdrag med tidsbegränsning är rent vansinne! änk dig själv. Det kommer en person som ska coacha dig när du är arbetslös och den personen du möter tjänar mer på att du får en anställning än om du inte får det. Tycker du att det bara låter positivt? Okej. Föreställ dig då en person som fullkomligt struntar i om jobbet du får passar dig eller om det blir ett jobb som inte blir alls bra för dig. Han eller hon är ju bara ute efter de där extra-pengarna.

Den typen av upphandling kommer att resultera i att konsultföretagen som får uppdraget ser om sitt eget bo. Eftersom de vinner på att inom en viss tid ha fått ut individer i arbete puttar de ut arbetslösa vartsomhelst bara de blir anställda någonstans. "Leverantörerna får betalt i två steg." heter det. Störtlöjligt säger jag. Det är helfel av Af att utfärda en bonus på det sättet. Den som bistår en arbetssökande ska ha sitt arvode med förbehåll att de ser till att anställningen blir det bästa möjliga jobbet för individen och utan att se sin egen vinning i att fixa jobbet åt den arbetslöse.

En annan grej som gör mig upprörd är när de skriver i upphandlingen att det där jobbet som individen får för att ge konsulten sin bonus ska vara ett jobb "motsvarande sitt arbetsutbud". Alltså ett jobb som motsvarar utbudet på arbetsmarknaden. Är de alldeles dumma i huvudet? Det ska väl för bövölen vara det jobb som passar individen allra bäst? Ett jobb som passar individens förmågor och person som hand i handske ska väl vara en självklarhet. Den målsättningen hade då alltid vi.

Att Af formulerar sig såhär dumt beror bara på ren okunskap. De vet inte hur man får jobb utan att gå via matchning mellan marknadens utbud och arbetssökande. De har uppenbarligen inte en blekaste aning om hur man får jobben som aldrig annonseras.

Femtiofem personer varav samtliga långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna eller flyktingar ska under två års tid få hjälp och stöd att komma ut i arbetslivet. Detta ska göras i Älvsbyn och Jokkmokk enligt Sveriges Radio Norrbotten lördagen den 24:e januari 2009.

Jag har ju bloggat tidigare om hur hysteriskt många som söker jobben som annonserats och pratat mycket om hur befängt det lotteriet är. De allra flesta får ju inget. Igår dök ytterligare ett exempel på den här vansinniga jobbjakten upp. När man sökte personal till den hemelektronikskedja som ska etableras i Gävle sökte ca 3 000 personer de ca 90 jobben. Det kunde man läsa i Arbetarbladets artikel publicerad den 23:e januari 2009. För något år sedan startade Arbetsförmedlingen i Gävle ett projekt man valt att kalla Jobbchansen. Där har arbetsgivare och arbetssökande möjlighet att träffa varandra under ledigare former. Du kan hämta mer information om aktiviteten i Af:s faktablad Jobb- och utvecklingsgarantin.

Det som såg ut som en uppryckning vid första anblicken visade sig alltså vara samma gamla smörja som tidigare. Det var för bra för att vara sant. När ska de lära sig?

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare

fredag, januari 23, 2009

Som arbetslös är du inte någon.

Vad heter du? Och vad jobbar du med?

När jag läste dagens fråga på stan i den lokala dagstidningen slogs jag med häpnad av sättet att fråga folk vad de sysslar med. Frågan i sig lade jag inte ens på minnet för jag fastnade för presentationen av intervjuoffren. Till att börja med fixerade jag blicken vid var och en av bilderna på dem för att se om det var någon jag kände igen. Sedan läste jag de hette och... Vad stod det? "Vad är du?" Säljare, lärare, taxichaufför, arbetslös, snickare, arbetslös, studerande, arbetslös och slutligen en pensionär.

I Sverige är du det du sysslar med och arbetar som. Arbetar du med att laga skor så är du en skomakare. Och arbetar du med att lära ut saker så är du en lärare. Och söker du jobb så du...? Daaah? Hold your hourses! Om du skulle råka bli eller vara arbetslös eller pensionär så upphör den där regeln. Då är du inte längre det du sysslar med utan som det andra anser att man är. Utan jobb = arbetslös och åldrad och/eller långtidssjukskriven = pensionär.

Varför säger vi inte vad vi sysslar med även när vi står utanför arbetsmarknaden? Och varför har vi det här inom oss att vi är det vi jobbar med? Detta för ju med sig att om du inget jobb har så är du ingen. Då har du liksom förlorat din identitet som det och det eller den och den.

Borde vi inte säga att jag är arbetssökande eller jag är jobbletare efter den och den typen av arbete. Och skulle det inte vara mera korrekt att som pensionär säga vad man gör om dagarna. Jag är filatelist, bloggare eller bibliotekböckersentusiast.

Jag förstår inte varför vi har outtalade regler som säger at vi ska göra på ett vis när vi befinner oss på arbetsmarknaden men på ett annat vis när vi är utanför? Dessutom tänker jag att om man nu en gång för alla är i tidningen så kanske man som arbetslös skulle ha mycket att vinna på att säga vad man söker. Då skulle läsarfrågan i detta fallet bli deras lilla PR-kampanj. Nu sa de förmodligen arbetslös till reportern och så skrev man också vilket gav dem en onödigt negativ stämpel.

Tidningar och media är inte den enda plats som det här förekommer. Du och jag gör det antagligen så gott som varje gång vi möter okända människor.
-Jaha, och vad heter du? Vad jobbar du med då?
Underförstått vem är du egentligen? Vem är du då som arbetslös och/eller pensionär?

Vem är jag? En förtidspensionär. Säger det vem jag är som person? Ger det mig en identitet på samma sätt som ett yrke och en titel gör? Skulle inte tro det va? Min närmaste väninna hade samma slags funderingar när hon under tio till tolv år var hemmafru. Med den lilla skillnaden att hon var det man sa nämligen hemmafru. För det var vad hon var. Hon var sin mans fru och hon var hemma.

Nu hade hon förmånen att kunna vara det eftersom hennes make, tillika familjeförsörjare tjänade såpass bra att hon kunde sköta marktjänsten. Hennes dagliga tillvaro bestod i att ta hand om hushållsbestyr och barn. Men hon sa då och då att hon måste försvara sin hemmafru-titel för okända människor som undrade "Vad jobbar du med?" Hon måste ursäkta sig för dem som om hon tillhörde en utdöende ras. Folk i allmänhet verkade ha fördomar.

De som frågade tyckte att hon hade en gammalmodig syn. Deras uppfattning var att hon skulle inte behöva vara hemma för kvinnor har rätt att arbeta. Hon däremot hävdade att hon ansåg sig ha rätt att vara hemma, vilket inte alltid uppskattades. Det var som om de blev skrämda av den här kvinnan som kunde tänka sig att vara kvar i bostaden med sina barn hela dagarna utan att ha någon vettig sysselsättning.

I det här landet verkar vi tycka att arbete är att betrakta som normen och därmed det enda som kan accepteras utan följdfrågor. Vi som inte har något jobb får försöka hitta andra sätt att bekräfta vår plats i tillvaron.

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare

torsdag, januari 22, 2009

De gick till jobbet de avskydde.Varje dag i 25 år!

Det var ens förbannade plikt...

Många går i graven med en ingrodd avsky. Jobbet de hade var hemskt, men de bet ihop och strävade på. De tyckte aldrig om att gå till jobbet men förmådde de inte att säga upp sig för att pröva något nytt. Varje dag mellan åtta och fem höll de huvudet högt, hela yrkeslivet igenom.

Jag vet inte om det här är en generationsfråga det här med lojalitet och trogen tjänst. Unga människor är kanske mer självcentrerade, generellt sett. Och om jag fortsätter generalisera tror jag att de yngre skulle ha flyttat på sig om det inte kändes bra, medan de äldre är fostrade i den gamla andan "Bliv vid din läst". Man stannade där man en gång blev anställd och därmed basta. Dessa arma varelser vrängde hellre fullkomligen ut och in på sig själva än att dra skam över sig genom att säga upp sig.

Jag har träffat otroligt många uppsagda människor av den äldre skaran. Jag hade fått i uppdrag att stötta dem då de fått lämna sitt jobb efter tjugofem till trettio års arbete, och att coacha dem till en ny tjänst. Därför har jag haft anledning att möta hundratals tjänstemän och medarbetare som blivit av med jobbet. Vanligtvis med samtliga år på ett och samma företag. Och sådär var det ju förr. Man utbildade sig, tog det jobb som bjöds och där lev de kvar resten av sitt liv. Ofta gick yrket dessutom i arv. Farfars far, farfar och pappa hade "varit" det här och det inte aktuellt att bryta den trenden.

Till en början var de alla mer eller mindre förbannade över att ha blivit "sparkade". Därefter kunde de konstatera att det här var det bästa som hade hänt. De avslöjade i förtroende att de har gått till jobbet med olust och motvilja varje dag. När de så småningom kom tillbaka till mig efter att ha fått ett nytt jobb sa de att "Den här förändringen borde jag ha gjort för längesedan, men jag vågade aldrig."Deras initiala ilska övergick till tacksamhet. Att den förre arbetsgivaren sagt upp dem var plötsligt bara positivt eftersom de insett att de fått en chans att hitta ett jobb som passade dem bättre.

Vad fick dem då att stanna så länge på det förra jobbet? När de såg sin chans att äntligen få tala öppet om det här så berättade de att omgivningens förväntningar på dem varit avgörande. Vänner och bekanta bedömde att jobb i allmänhet var svårt att få och i synnerhet sådana jobb som han eller hon hade. De menade att grannens gräs troligen inte skulle vara grönare och man skulle ju vara tacksam när man hade ett såpass bra jobb. Så om de någon gång hade tänkt tanken på att sluta, så avfärdade det den med föreställningen att det inte ens var möjligt att byta.

Deras plikttrogenhet gentemot arbetsgivaren var total. Så total att deras eget välbefinnande underordnades. De ansåg att det var ens förbannade plikt att bita ihop och gå till jobbet med stolta steg hur mycket det än tog emot. Att ha ett hyfsat jobb och en stadig inkomst var mer värdefullt än att trivas och må bra. Ett arbete med viss samhällsstatus inom ens levnadssfär, d.v.s. ett som var viktigt och betydelsefullt i någon bemärkelse, måste man klamra sig fast vid. Sådana jobb växer inte på träd och därför ska man inte klaga när man har ett, sa de.

Alla arbeten kan väl någon gång kännas mer eller mindre tråkiga? Man kan ha dippar när man inte tycker att jobbet ger någonting. Det är inte den typen av motvilja jag talar om. Nej, de här människorna menade arbeten som är svåra att motivera sig att utföra. Hela tiden! Antingen för att arbetet i sig inte passar en. Ens kunnande och kompetens blir inte tillvaratagen. Man är satt att göra andra saker än det man behärskar. Eller så vantrivs man för att man aldrig känner sig sedd och uppskattad för den man är. Kanske för att man inte fungerar ihop med cheferna eller arbetskamraterna.

Felet kanske inte ligger på jobbet utan i direkt anslutning till det. T.ex. om ens missnöje beror på kunder. Jaadå...det kan vara kunderna och leverantörerna som förpesar tillvaron likaväl som de inom verksamheten. Utskällningar hela dagen där du är ansvarig för reklamationerna är ett exempel. Vansinniga kunder spyr galla över dig dagarna i ända. Nästa exempel är kontoret som dagligen får in allvarliga synpunkter på förseningar och du som logistikansvarig kommer ikläm, för du begriper ju att det är leverantörerna som har förbättringspotential men att de inte gör något åt problemen. Du är oförmögen att påverka, men får ändå ta all skiten. Och i den miljön arbetar du varje dag i många år.

Efter att ha lyssnat till förvärvsarbetande medarbetare som sagts upp likaväl som executives och högre chefer, kan jag konstatera att mångårig arbetsleda förekommer inom alla samhällsskikt. De tar sig bara olika uttryck. Maken till hustrun i socialgrupp 1A ansåg att hans titel fungerade som en dörröppnare inom deras sociala liv och det var noga med att behålla den positionen. Hur skulle de annars leva? Den ensamma förortsmamman höll hårt i sitt arbete eftersom hon inte skulle klara att försörja sig och sina tre barn med lägre inkomst. Om hon sa upp sig p.g.a. missnöje med arbetet skulle hon som arbetslös tvingas klara sig på åttio procent. Så nej! Hon hade inte råd att vara kräsen.

Leda och tristess får konsekvenser. Kropp och själ hör ihop. Det har man börjat få belägg för nu. Att vantrivas på jobbet kan sätta sig såväl på psyket som fysiskt. Samtalsterapeuter och psykologer behöver massage för att hantera arbetsbördan. Efter att ha lyssnat till andra människors elände hela dagarna måste de anlita en massör för att kunna släppa spänningarna de fått i nacke och axlar. Och även om du inte har den typen av arbete kan belastningen på psyket orsakas av negativa påfrestningar. Utan att ha ansträngt kroppen fysiskt kan dagliga anspänningar sätta sig i kroppen tillslut. Många blir yrkesskadade och långtidssjukskrivna som en direkt följd av längre tids ihållande spänningar och mental ohälsa.

Jag vill inte skriva någon på näsan eller säga hur någon annan ska göra. Var och en måste göra sina egna val. Men om du upplever att du inte har något val. Att du sitter fast i något du inte trivs med, men omöjligen kan ta dig ur det. Om ditt jobb inte passar just dig, så kanske du ska sluta med att försöka tygla dig och anpassa dig och istället fundera över vad du vill och vad du tror att du hellre skulle trivas med att göra. Hör dig för med objektiva människor som du hittar utanför din närmsta krets. Andra än arbetskamraterna, familjen och vännerna. Människor som kan ge dig saklig information och dela med sig av sina åsikter.

En kvinna berättade att hon hade haft ett och samma jobb i femton år när en vänninna påpekade att hon alltid klagade över än det ena och än det andra med arbetet, men aldrig gjorde något åt det. De orden blev en väckarklocka och hon började förhöra sig efter andra alternativ. Hon vände sig till människor utanför sin vänkrets för att bättre kunna lyssna till hur andra uppfattade henne och till före detta lärare och andra som kunde säga vad hon brukade vara bra på. Idag arbetar hon visserligen på samma företag men i en annan stad och med helt andra arbetsuppgifter och nu stortrivs hon.

Min slutsats blir således: Äldre stannar pliktskyldigt på en arbetsplats trots att de inte trivs, medan en ung person i motsvarande situation skulle sagt upp sig och sökt sig vidare. Och alltför många låter familj och vänner påverka yrkesvalet. Det får som följd att de väljer jobb på grundval av andras åsikter och av skäl de senare kommer att ångra. Valet av jobb bör kanske göras med större omsorg.

Vid andra levnadsavgörande val som utbildning, lägenhetsbyte och husköp tar de flesta god tid på sig. De hör sig för både med de närstående och med experter av olika slag. De samlar på sig fakta och de åker dit och rekar för att kunna jämföra med andra innan de tar ett slutgiltigt beslut. Låter det som en självklarhet? Fundera då på följande: När man söker jobb däremot så söker man sig för det första ofta till något man inte sedan tidigare känner till. Man överlåter åt arbetsgivaren att välja ut en... och man tar det som erbjuds. Ibland undertecknas anställningskontraktet innan man ens har sett arbetslokalerna eller mött övriga medarbetare och närmste chef. Så futtig research att det är helt sjuuukt! Ändå spenderar vi större delen av vår vakna tid på just jobbet. Inte konstigt att det kan gå snett och bli ett jobb man avskyr.

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare

Seriöst arbete bakom yrkesframgångarna

När blir man duktig på något?

Har ni hört talas om de 10 000 timmarna som sägs ligga bakom all framgång? Jo, det är allmänt känt att bakom varje framgångsrik person ligger ett ensidigt arbete med en och samma sak. Då bör det rimligtvis vara något man trivs med, annars tröttnar man ju, inte sant?

En känd pianist hade garanterat suttit hemma vid pianot åtskilliga timmar innan han kunde smeka fram kassiska stycken med händerna på tangenterna till konserthallarnas flyglar. Elitidrottaren hade sprungit många tusentals mil på träningarna och plåstrat om ett stort antal blåsor genom åren innan några arenarekord kunde slås. Den mest välbetalde programmeraren som idag arbetar professionellt med att skapa spelkonsoller, animerade rollfigurer och fiktiva världar kallades sedan många år tillbaka datanörd.

Kirurgen hade lagt åtskilliga studietimmar och svettats en hel del vid operationsborden innan hon kunde åta sig de allra svåraste hjärntumörsfallen. Konstnären hade kastat mängder av skisser i papperskorgen innan de första verket ställdes ut till allmän beskådning på galleriet. Och hantverkaren hade drämt till tummen ett otal gånger och missat många centimeter på vattenpasset innan den första byggnaden stod klar för invigning. En forskare inom microbiologi hade spenderat tusentals timmar över förstoringsglaset innan framgångarna syntes och resultat uppnåddes.

Vi kan lätt föreställa oss hur många misslyckade glas som ligger bakom glasblåsarens skimrande vinkupa i ateljén. Och vi inser att dagisfröken har tagit hand om många ungars snuviga näsor, massor av leriga skor som skulle knytas och dagliga rutiner som skulle roddas innan hon med enkelhet kunde hantera tjugo trötta barn. Vi begriper att den rutinerade taxichauffören har kört omkring i storstaden i många år för att kunna hitta överallt utan att använda bilens GPS, men måste han vara intresserad av det han jobbar med för att göra det bra?

Det börjar med en sysselsättning som de tycker är trevlig. Någon i deras omgivning kanske inspirerade dem eller så var det någon som visade dem och de fattade tycke för det. Vad som fick dem att börja med sitt intresse är egentligen oväsentligt. Det som är mest avgörande för om de ska bli framgångsrika eller ej är deras förmåga att ägna mycket tid åt det och att hela tiden bibehålla intesset.

Bakom de allra flesta framgångarna ligger en i genuin fascinasion för sysslan och en målsättning att göra det bra. Helst bättre och bättre för att succesivt kunna höja prestationsgraden och känna en utveckling. Att detta måste vara det den här personen sysslar med hellre än någonting annat om dagarna, det är en självklarhet. Med mindre skulle han eller hon tröttna ganska snart. Det måste nog vara något man trivs med att göra och något man väljer själv. Jag undrar hur många som klarar att behålla intresset om de inte själva har valt sysselsättningen?

Du vet vilka jag syftar på. Nu kommer ihåg de där människorna som var lite udda för att de var så extremt fixerade vid något som ni andra inte förstod. Ibland drog de till sig uppmärksamheten för att de hade ett intresseområde att dom stack ut från mängden. Klasskompisarna liksom du minns kufen som hängde över sitt intresse jämt. De som sällan hade tid att hänga med på era aktiviteter för de hade något viktigt att göra klart. Så småningom begrep vi att de skulle bli framstående inom sitt område.

Om det nu ligger 10 000 timmar bakom de alla ska jag låta vara osagt, men deras framgångar kom inte serverade på silverfat. Det krävs en hel del arbete för att nå dithän att man kan kallas framgångsrik inom sitt intresseområde. De som tror att det gör sig självt ska bli besvikna för det ligger många med,- och motgångar bakom en framgång. För att behärska något till fullo och göra det riktigt bra behöver du först öva och göra fel många gånger om.

Är du arbetslös och ska nå den jobbposition du är ute efter måste du först spendera många timmar åt att förbereda dig för jobbet. Utbildningar och praktikplatser liksom de först stegen i karriären måste genomgående peka i den riktning du vill gå. Allt du företar dig bör ge dig den övning och vana som erfordras för att du ska kunna söka det arbete du vill. Du ser till att koncentrera dig på det ämne du småningom ska arbeta med. Alla dina åtaganden gör dig mer och mer duktig på det du behärskar bäst.

Du kanske tänker att det är lätt att säga för dem som har talang eller läggning för att göra det och det, men det har ju inte du. Fast det tror jag att varenda människa har. Kanske inte just talang eller läggning, för det kan låta som något man får eller inte får i sina DNA-molekyler, men jag tror att de allra flesta har något de tycker om att göra. Kalla det intresse eller vad du vill. Något du gärna gör och som du gör bättre än de flesta andra.

Har du funderat över om du kan jobba med det du är sådär duktig på och som du tycker så mycket om att göra? Nej, säger du för man kan inte arbeta med sitt fritidsintresse. Du har förstås rätt. Det är det inte alla förunnat att deras så kallade hobby eller fritidssysselsättning går att försörja sig på, men håll med om att det skulle vaa enkelt att gå till jobbet om det var något man tyckte var roligt att göra. Det man tycker är kul att göra, detgör man oftast bra och det är eftersträvansvärt att hitta något som åtminstone ligger i linje med ens intresse.

Försök i den mån du kan att plocka fram dina bästa förmågor. Gillar du att göra någonting och går det att arbeta med? Om inte, vad är det med intresset du tycker är trevligt? Kan du komma på om någon företeelse likvärdig denna kan förekomma på arbetsmarknaden? När är man duktig på något? Vad är du i såna fall duktig på att göra? Vet du några arbetsuppgifter där man kan jobba med det? Inom vilka yrkesområden ingår det du tycker om att göra?

Förstår du vart jag vill komma? Dina tiotusen timmar inom ett specifikt intresseområde kanske betyder att du med lite extra förkovring och en gnutta övning skulle kunna jobba med det? Hur kul vore det väl inte att få arbeta med det du tycker så mycket om? Vore det inte värt ett försök? Är det över huvud taget möjligt? Vad hindrar dig från att ta reda på mer?

E Eklund

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, samhälle, jobb & arbetsmarknad, debatt, politik, arbetslöshet, jobbsökning, Af, AMS, karriärrådgivare, outplacement, rekrytering, jobbsökning, arbetsgivare, sökmetoder, matchning, ansökan, CV, nätverk, kontakter, arbetsmarknadspolitik, handläggare, a-kassa, arbetsplats, lågkonjunktur, högkonjunktur, tillväxt, företag, makteliten, socialen, långtidsarbetslös, utanförskap, inskriven, söka jobb, Platsjournalen, platsannons, yrkesval, val, valet, karriärvägar, kompetens, yrkeskompetens, förmåga, talang, personlighetstest, lämplighet, varsel, uppsägning, nedläggningshot, fusion, nyförvärv, aktiemarknad, nyanställa, säga upp, facket, fackförbund, arbetsgaranti, LAS, inriktning, yrkesmål, drömmar, drömjobbet, jobbletande, talangjakt, krav, rekryteringsbehov, yrkesförändring, yrkesliv, arbetslivet, erfarenhet, yrkesutveckling, aktivitet, PLUSjobb, aktivitetsgaranti, arbetsmarknadsprojekt, rekryteringsprocess, kostnad, lön, löntagare